Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Meyerson
De flesta besökarna bekymrade sig nog föga om sådana filosofiska
spekulationer, de nöjde sig med åkturer i Eiffeltornets hissar, besök i de
många exotiska paviljongerna som kantade området och på
restaurangerna. Men den som hade ett större mått av konstintresse kunde få
en givande orientering i konstsituationen, även om en mer allsidig bild
av vad som bjöds i de olika avdelningarna endast torde vara eftervärlden
förunnad; den samtida betraktaren hade knappast en tillräckligt
oförvillad, objektiv syn. Den samtida kritiken visar också självfallet stor
ensidighet; den hyllade framförallt salongshjältarna Bonnat, Henner,
Laurens, Breton m.fl., som för eftervärlden inte är stort mer än tomma namn.
Karaktären av sekeljubileum hade den utställning av fransk konst
som började med David och förde fram till Courbet; den sist förflutna
tioårsperioden illustrerades med de av samtiden högst skattade
Bastien-Lepage, Baudry och Delaunay med fåtaliga tillsatser av de mer
problematiska revolutionärerna Pissarro, Boudin, Monet och Cézanne, medan
övriga impressionister som exempelvis Renoir, Sisley och Degas helt
saknades. Manet hade på grund av särskilda omständigheter en
hedersplats med tretton verk grupperade kring Olympia och Flöjtblåsaren.
Den mer okänsliga delen av publiken — liksom utställningsarrangörer
av olika grader och inflytande — ansåg att »hundraårsutställningen»
fram till och med Courbet var den »verkliga» konsten, medan Manet,
Monet och de andra impressionisterna nästan överlag presenterade
moderna, svårbegripliga ting. För samtida mer känsliga sinnen (och för
eftervärlden) var emellertid ett litet utställningsarrangemang av
avgörande betydelse. På en restaurang, Café des arts, på utställningsfältet
mitt emot pressens paviljong, hade ägaren, direktör Volpini, upplåtit
väggarna åt en yngre konstnärsgrupp, »Groupe impressioniste et
synthé-tiste», med Paul Gauguin, Emile Bernard och Emile Schuffenecker i
spetsen.
Liksom Courbet på världsutställningen 1855 i Paris visat sitt måleri
i en egen, från den officiella konsten skild paviljong och Manet
framträtt på samma sätt på världsutställningen 1867 var det utställningen på
Volpinirestaurangen, som för publiken på världsexpon 1889 visade
framtidens måleri. Själva skulle säkert utställarna vid närmare eftertanke
strukit ordet impressionister i utställningens titel; syntetister och
sym-bolister var den beteckning som användes av dem själva och av den
allmänhet som överhuvud visste något om dem och deras intentioner.
Ty det var just gentemot impressionismens anda den nya generationen
vände sig. Man kan finna en liknande motsättning inom litteraturen och
man kan vidare följa rörelsens yttersta rötter ganska långt tillbaka och
åt flera håll. Till en mängd företeelser spridda över kulturlivets olika
områden kan man foga mer påtagliga konsthistoriska vittnesbörd om
kampen mellan impressionism och symbolism eller vad man vill kalla
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
