Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Meyerson
kontrast mellan färghomogena ytkroppar, långa glidande linjerörelser»
(Palme och Boström).
Den uppmärksamme betraktaren skulle på 89-års stora utställning
bland de godtagna impressionisterna kunna upptäcka en målning av
Cézanne, »Den hängdes hus», utförd 1873; den var med redan på den
första impressionistutställningen 1874. Det kan vara mödan värt att jämföra
den med någon typiskt impressionistisk målning, exempelvis någon av
målningarna med »Groddammen», sid. 192, eller Manets målning av
Monet med sin hustru ute i ateljébåten, sid. 187, som utfördes ungefär
samtidigt med Cézanneduken.
Ett av Cézannes egna uttalanden får först stå som en lämplig
karakteristik: »Jag vill av impressionismen göra någonting stabilt och
bestående i stil med konsten i museerna.» Även om »Den hängdes hus» långt
ifrån tillhör Cézannes mogna verk har den ett drag av beständighet, av
hållfasthet; den är medvetet organiserad i stora volymer. Där
fullblods-impressionisten låter åskådarens öga utan närmare vägledning gå runt
i bilden, från ljuspunkt till ljuspunkt, så att det ibland är långt borta
i den av atmosfärens olika lager otydliggjorda bakgrunden och i nästa
ögonblick gläds åt förgrundens intensivare färgspel, där tvingar Cézanne
betraktaren att riktigt känna påtagligheten. Han har åstadkommit det
genom en viss förenkling — inte alls så långt driven som bara tio år
senare — färgplanen i förgrunden framstår som relativt hela ytor, husens
murverk är pastost, påtagligt upplagt, och det är först när blicken släpps
förbi förgrundens volymmassor som den mer fritt kan söka sig till
bakgrundens förtonade och mer impressionistiskt utförda landskap.
Om vår utställningsbesökare vågade sig in på Volpinirestaurangen och
inför någon av Gauguins med enkla, vitmålade trälister ramade
målningar, exempelvis »Kvinnan bland vågorna», hade tillfälle att
diskutera — inte med konstnären själv, han hade flytt storstadslivet och
återvänt till Bretagnekusten — utan med någon av hans många
målar-kamrater, då skulle säkert samtalet ha fallit på minnesutställningen över
Manet uppe på den officiella salongen. Där hängde just då bl.a. Olympia
och Flöjtspelaren, den förstnämnda duken föremål för en livlig debatt
genom den modiga insamlingskampanjen som Monet och andra i hans
krets satt i gång för att rädda duken åt hemlandet, då den hotade att
köpas över Atlanten. Även om Gauguins verk gäller det — som fallet
var med Cézanne-duken nyss — att det inte tillhör konstnärens fullt
mogna verk, men det är ändå ganska typiskt för hans syntetiska stil,
hans med bortseende från detaljer i hela färgplan sammanfattande
organisering av ytan, varvid ofta en mörk kontur får omrama de skilda
ytdelarna. Dessa syntetiska drag finnas i rikt mått i Olympia (sid. 175) och
Flöjtblåsaren (sid. 174). Manets sats att motivet skall förankras i främre
bildplanet, så att »figurerna blir som spelkort», instämmer Gauguin
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
