Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Meyerson
Paris för att i Arles grunda en konstnärskoloni, som skulle verka i
osjälviskt samarbete, Henri Rousseau slutligen flydde i tankarna bort till
djungelns färgrika äventyr eller till ett fridens rike fjärran från det
krigs-sargade Europa.
Redan 1884 läste Gauguin i Baudelaires Curiosités Esthétiques om
fantasilandskap med ängar hållna i röda färgtoner, gula floder och träd
i det blåaste blått. Åt denna naturens fullständiga underkastelse under
rent abstrakta, dekorativa färgvärden ger Gauguin ett klart uttryck i
sin berömda lektion i Bois d’Amour i Pont Aven, då han undervisar Paul
Serusier, den trognaste försvararen och profeten för hans teorier.
Gauguin frågar: »Hur ser du det där trädet, är det riktigt grönt? Tag då
grönt, men den vackraste färg du har på paletten. Och den där skuggan
är den inte blå? Var inte rädd för att måla den så blå som möjligt.» Från
detta resonemang och fram till de rent irreala, dekorativa
färgtolkningarna är steget kort, liksom också till de tankar, som ofta sysselsätter
Gauguin under Tahiti-åren, om färgernas egen symbolik som bör tala
ur en målning; känslo- och sinnesstämningar av sorg, vrede, lugn,
upprördhet skulle tolkas i färg. Färgernas symbolik eller kanske rättare deras
associativa egenskaper kom också till uttryck i van Goghs måleri; berömda
är hans kommentarer till den symboliska färghållningen i den kända
interiören från nattkaféet i Arles.
För honom blev till och med det enskilda penseldraget ett direkt
uttryck för bildinnehållet; upprördhet, hetsig kraft talar ur den nedkastade
färgmaterians rent yttre anbringande på dukarna från hans sista laddade
år. Den ornamentala rytmik som van Gogh skapade har också direkta
paralleller i den lineära, rytmiska stil, som bar upp Gauguins måleri med
dess förstärkande kontureringar, eller i Seurats arabesklikt ornamentala
stil från hans sista år.
1891 formulerade Georges-Albert Aurier i Mercure de France några
viktiga synpunkter på den nya konsten. Den var buren av idéer, som
uttrycktes med symboler, vars gestaltande krävde ett syntetiserande,
sammanfattande framställningssätt. Och tillägger han, vårt måleri
måste därigenom också bli dekorativt, och det dessutom i den meningen
att stafflikonsten inte längre hör till våra domäner. Det var här som
90-talet såg en föregångsgestalt i Puvis de Chavannes. De dekorativa,
monumentala kraven underströks också av Gauguin; ett av hans sista
stora verk, Varifrån komma vi, vad äro vi, Varthän gå vi, var tänkt
som muralmålning. Redan för Renoir — liksom senare för Monet —
höjdes många röster: staten borde ge dem dekorativa uppgifter.
Det monumentalt-dekorativa, muralmålningens karaktär, är en sida
av 90-talets konst, en annan är dess intima samband med
konsthantverket, med »småkonsten», en märklig dubbelhet. Med Jugendstilen,
dess tyska stilvariant, och Morrisrörelsen, dess engelska, har bildkonsten
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
