Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring 90-talet
inte bara paralleller utan den står också i direkt samband med dessa
stilriktningar under 90-talet och fram över sekelskiftet. Kärnan
härvidlag ligger i linjerytmens herravälde, något som bäst kan illustreras med
en samtida beskrivning från 1898 av Jugendstilen: »Ett par ormande
linjer som helst avlägsna sig från varandra, och därtill ett par som helst
går parallellt med varandra, med avsikten att framställa vågor,
tygveck, hår, moln, stänglar, ja, pianotoner, ett par med något slags
symbolik förbundna blommor, helst liljor, tulpaner el.dyl.; skall det handla
om något figurligt, en jungfru med en blomma i handen och med krona
på håret, med asketiskt glattveckad klänning, eller i motsats därtill en
ultramodern parisisk dam av halvvärld i Barrisonfrisyr, i ställning av en
serpentindanserska; om det går för sig, även en svan eller ett par, vilka
då låta den förstnämnda jungfrun synas som en mytologisk personlighet;
allt detta skönt blandat omvartannat — och en möbel, ett bokband,
ett plakat eller vad som helst, som man önskar, är färdigt i modern stil.»
(Josephson.)
Men 90-talets olika uttrycksmöjligheter var inte begränsade till
Frankrike. I England knöt stilen an till prerafaeliternas fördrömda, starkt
linjebetonade värld (jfr sid. 88 ff.) eller kanske rent av föddes därur, i
Tyskland och Schweiz fick den sin särskilda karaktär av nyidealistisk
förnyelse, även den i yttre måtto behärskad av en stiliserad linjerytmik.
Från svensk horisont — där de tyska och engelska inslagen var
starkare än det franska — får sekelskiftets stilmiljö följande karakteristik:
»Det var en tid, då man prydde sin vägg med Böcklins Toteninsel,
Stucks Die Sünde och de engelska prerafaeliternas fördrömda kvinnor
med halvslutna ögon och tungt gyllenrött hårsvall, dessa tredubbla
mellanting mellan Beatrice, Isolde och Maria Magdalena, och då man
föredrog Max Klingers ansträngda symbolism framför ’ett hörn av
naturen sett genom ett temperament’.»
Överstycke till ett kapitel i Mellerios bok »Le mouvement idéaliste enpeinture», som utkom 1896.
16
24I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
