Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson - Fransk senromantik och senklassicism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Meyerson
Fransk senromantik och senklassicism
»Det enda måleri som kommer att äga bestånd, det är det som drömts,
tänkts, reflekterats fram, som skapats med hjärnan och inte uteslutande
med en manuell skicklighet att pricka in glansdagrar med penselspetsen.»
Orden röjer en tydlig motsättning mot realismen och impressionismen,
och Gustave Moreau, som under sina sista levnadsår flera gånger gjorde
liknande redovisningar för sin konstuppfattning, kom också att
uppskattas av de unga på 90-talet. De såg i honom en föregångare, och en av
den nya riktningens krönikörer, André Mellerio, inledde också 1896 sin
sammanfattning av »Le mouvement idéalist en peinture», den
idealistiska rörelsen inom måleriet, med namnen Moreau, Puvis de Chavannes
och Odilon Redon samt Gauguin. Han lägger till Cézanne och van Gogh
i inledningen, »två målare som är mindre kända för den stora publiken,
men mycket beundrade av den unga generationen».
Ännu några år in på det nya seklet hade de sistnämnda av dessa
målare inte vunnit sin självklara plats i konstmedvetandet; Moreau,
Puvis de Chavannes, Redon och även Eugène Carrière fick i skildringen
av det franska 1800-talets konstutveckling ensamma svara för
utvecklingen efter impressionismen. Det gäller därför att nu ge en någorlunda
rättvis avvägning mellan de för vår generation så självklara storheterna
som Cézanne, Gauguin och van Gogh och de tidigare till övermått
skattade — för att använda rubrikens beteckningar — senromantikerna
och senklassicisterna. För de unga på 90-talet som närmast kände
trycket av impressionisterna låg det närmast till hands att inom den
äldre generationen söka sig förebilder, hos vilka man kunde vänta sig
försvar för fantasiens och tankens herravälde över den yttre verklighetens
vittnesbörd. Så fick dessa representanter för en äldre skola fördelen av
både den gamla akademiska ryggraden och de yngstas veneration. Att
vissa värdeförskjutningar fick änmer orimliga proportioner när den
franska konstsituationen bedömdes från avlägset håll, exempelvis från
Sveriges horisont, är också förklarligt.
Den förste i raden av de fyra nyss nämnda målarna, Gustave Moreau
(1826—1898), kom att röna det märkliga ödet att vid 66 års ålder bli
professor vid Ecole des Beaux-Arts och under sina sista år verka som
lärare för Matisse och den unga expressionistiska falangen, märkligt
därför att man vant sig vid att betrakta honom som en enstöring, som
en alkemist, vilken utförde sina experiment i den djupaste inre och yttre
ensamhet. Han framlevde också sitt liv ensam tillsammans med sin
blinda och döva moder i det stora palatset vid Rue de la Rochefoucauld,
som han donerade till franska staten med alla sina målningar. Men
som lärare tycks han förstått att lämna den nödiga friheten åt de unga
242
Av de över tusentalet arbeten,
som fyller Moreaumuseet i Paris,
utgörs den övervägande delen av
studier och skisser till de stora
mytologiska målningar, som
bildar stommen i Gustave Moreaus
konst. I de små, omsorgsfullt,
nästan smyckelikt utarbetade
teckningarna möter man emellertid
Moreau från hans mest njutbara
sida. Chimär a, ett vidunder ur
den grekiska mytologin, teckning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
