Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson - Fransk senromantik och senklassicism - Symbolistisk impressionism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Meyerson
Många av Pont-Avengruppens män beundrade honom, ehuru långtifrån
oreserverat; Gauguin fällde bland annat slutomdömet: »Puvis uttrycker
hellre sina tankar än han målar dem; han räknar hellre med
representation än presentation.» Men han vann dessutom många beundrare
bland impressionisterna, och även och framförallt strömmade
uppskattningen emot honom från den salongstrogna publiken och den »allmänna
smakens» sida; det var väl detta som i sista hand gjorde att han fick
genomföra den imponerande raden av dekorativa uppgifter alltifrån
1861 och fram till dödsåret 1898.
Samtiden sammanställde ofta Odilon Redon (1840—1916) med den
14 år äldre Moreau. I romanen A rebours, som tidigare beskrivits som
en av den litterära symbolismens första yttringar, sid. 234, beundrar
huvudpersonen Redon lika mycket och av samma anledning som han
beundrade Moreau. Redons yttrande om impressionisternas bundenhet
till verkligheten, »det är för lågt i taket i impressionisternas boning»,
pekar också tydligt på att han närmast hör hemma i samma krets som
de båda tidigare kommenterade konstnärerna. Det är främst som grafiker
och framförallt genom sina märkliga serier litografier Redon vunnit sin
position — och för övrigt också sin nu förnyade aktualitet i 40-talets
surrealistiskt inställda konstnärskretsar. Om inspirationskällorna och
därmed också något om karaktären av hans blad vittnar redan titlarna på
några av dessa serier från 80-talets början: »Hyllning till Goya»,
»Hyllning till Edgar Poe» m.fl. I »Studerkammaren» från 1890 kommer hans
vördnad för Rembrandt till synes, en beundran som han redan fann hos
sin lärare Bresdin på 60-talet och som han fördjupade med åren;
århundradets senare hälft såg ju Rembrandts konst återupptäckas, och när
Rem-brandtlitteraturen på allvar börjar flöda på 80- och 90-talen visar
konstnärerna forskningen ett mycket följsamt intresse. Till sin vän
Schuffen-ecker — vänskapen med denne centralfigur bland 89-års män får
illustrera Redons nära anknytning till symbolismens företrädare liksom
också hans många porträttolkningar av riktningens skilda företrädare — till
honom alltså skrev Redon 1892 att han med största intresse just läst
Fromentins nyutgivna verk om Rembrandt, »denne store mystiker».
Redons något yngre kollega Eugène Carrière (1849—1906) närmade sig
också Rembrandt i sitt starkt nedskuggade gråmåleri.
Symbolistisk impressionism
Parispubliken fick sommaren 1889 också uppleva ett annat
utställ-ningsevenemang. Claude Monet och skulptören Auguste Rodin hade
då en gemensam utställning i George Petits galleri, som för båda
konstnärerna kom att betyda ett genombrott, publikframgång och tydlig
markering av deras konstnärliga position. Den mot de impressionistiska
Auguste Rodin, Kopparåldern,
1876.
248
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
