Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson - Symbolistisk impressionism - »Klassiska» impressionister, Renoir, Degas och Cézanne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Meyerson
Men denna nedtoning och utjämning av ljuseffekterna räckte inte till
för att förverkliga Rodins avsikter att nå en större slutenhet och
monumentalare resning. Victor Hugomonumentet i alla versioner visar att
»symbolistisk» påverkan inte förde mot det avsedda målet; på samma
sätt motverkades den syntetistiska verkan av de särskilt efter sekelskiftet
uppdykande böljande linjerytmerna och stiliserade, rena
Jugend-mönstren, exempelvis i »Fiskkvinnan» från 1907. Strängt taget blev det
Balzacmonumentet, utställt första gången 1889 som ensamt kom att
förena Rodins olika, delvis mot varandra strävande intentioner till en
syntes. Det impressionistiska draget av ljusuppluckrande ytor dröjer kvar
i hårbehandlingen, den flytande, mjuka, nästan degiga linjerytmen kan
spåras i mantelns veckfall, men starkast och besegrande dessa drag
verkar den blockartat uppbyggda helheten, den stordragiga syntesen.
Om sin »Balzac» yttrade konstnären själv på äldre dagar: »Jag
bemödade mig om att vidga min konst, att nå fram till den förenkling,
som är den sanna storheten.» Och sin utveckling — av vilken man
nästan alltid kan spåra olika faser i alla hans verk — har han själv lagt
fram på ett klarsynt och rättframt sätt: »Först gjorde jag noggranna
studier efter naturen, som i ’Kopparåldern’. Senare förstod jag att den
verkliga konsten måste ha mer spelrum, den skulle ges vissa överdrifter,
och då sökte jag, sedan jag fullbordat Calaisborgarna (jfr. Del I, sid. 19),
att nå dessa överdrifter i själva modelleringen. Man når då fram till en
ständigt fortgående förenkling av ett ansikte mot en geometrisk form och
håller fast vid det orubbliga beslutet att uppoffra varje del av ansiktet
för syntesens skull.» Denna syntes nådde Rodin kanske klarast i de
teckningar och akvareller, som han särskilt under de senare decennierna
av sitt liv frikostigt strödde omkring sig.
Paul Cézanne, Negern Scipio,
1865.
»Klassiska» impressionister, Renoir, Degas och Cézanne
»Omkring 1883 inträffade liksom en vändning i mitt verk; jag hade
kommit till impressionismens ändpunkt», lydde Renoirs ovan
relaterade bekännelse om sin helt förändrade inställning, som tog sitt mest
fulländade uttryck i den 1885 fullbordade stora kompositionen »De
badande flickorna». Renoirs utflykt från de impressionistiska
jaktmarkerna varade emellertid inte länge, den blev ett mellanspel, avslutat
omkring 1890, och någon direkt anknytning till de allmänna irrealistiska
strömningarna fick aldrig hans konst. Genom sitt intresse för figurala
motiv står han dock under hela sitt skapande i en särställning gentemot
de övriga impressionisterna.
Degas intar såtillvida en annan ställning som han konsekvent under
hela sin verksamhet betonar linjens verkan, utför sammanfattande
yt-kompositioner och studerar enskilda figurers rörelseattityder, allt föga
Paul Cézanne, Kaminen i ateljen,
omkring 1866, privat ägo,
London.
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
