Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson - »Klassiska» impressionister, Renoir, Degas och Cézanne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring 90-talet
Paul Cézanne, Onkel Dominique,
1865—1866, Museum of
modern art, New York.
impressionistiska drag. Man finner dem redan hos de spartanska
ungdomarna på idrottsplatsen, sid. 210, i de av Ingres inspirerade porträtten
och i de senare årens aktstudier. Av de bägge målarna var det endast
Degas som trots sin vilja till isolering fick någon egentlig betydelse för
de unga på 90-talet: Gauguin hyste stor beundran för honom och Degas
gengäldade uppmärksamheten genom att köpa några av hans arbeten.
För de senare 90-talets och sekelskiftets målare, för exempelvis Lautrec
och Valadon, blev Degas’ konst nästan något av en uppenbarelse.
Det är också knappast överraskande att Degas uttalat sin djupaste
beundran för säkerheten i Puvis de Chavannes’kompositioner: »Ingen har
som han funnit den rätta placeringen av sina figurer i en komposition.
Försök bara att rubba någon av dem det allra minsta; det är omöjligt».
Den »klassiska» linjen Poussin—Ingres—Chavannes—Degas (där också
253
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
