Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson - »Klassiska» impressionister, Renoir, Degas och Cézanne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Meyerson
Renoir för ett moment kan fogas in) är därmed dragen i det franska
måleriets historia.
»Han är sannerligen inte högfärdig, Rodin, han har skakat hand med
mig, han som fått hederslegionen» yttrade Paul Cézanne (1839—1906)
efter ett sammanträffande med den uppburne skulptören. Han låter
verkligen blygsam, den i grunden mycket småborgerlige Cézanne,
provinsbon som aldrig kunde trivas i Paris, men i själva verket hade han själv
en het längtan efter yttre utmärkelser och offentligt erkännande. Han
var härvidlag lika äregirig som någonsin Manet, dessa båda
revolutionärer var i grund och botten lika besvärade av att behöva framträda
som den unga revolutionära konstens banerförare; Cézanne var ju
härvidlag betydligt mindre utsatt än sin föregångare. Mellan dem finns
dessutom en annan viktig yttre likhet: ingen av dem hade behov att
sälja, att livnära sig på sin konst, när Cézanne först uppemot de femtio
åren vid faderns bortgång blev ekonomiskt självständig, hade han under
hela sitt föregående varit starkt bunden av föräldraauktoritet, haft ett
bestämt underhåll och endast på smygvägar och under vissa tider föga
regelbundet kunnat underhålla den tålmodiga Hortense och sonen, som
också fick bära namnet Paul. Om sin far fällde konstnären följande ord:
»Han var ett geni, han efterlämnade 25 000 francs i räntor till mig»,
ett yttrande som säkert var menat att uttrycka tacksamhet för de därmed
förbundna möjligheterna till fri konstnärlig verksamhet och icke att endast
vara en cynism.
»Jag trodde att man kunde åstadkomma ett gott måleri utan att dra
uppmärksamheten på sin privata existens. Det är klart att en konstnär
vill höja sig intellektuellt så mycket som möjligt men människan får
inte märkas. Det är i arbetet, som konstnärens tillfredsställelse bör ligga.»
Det är få konstnärer som i lika hög grad som Cézanne verkligen kunnat
låta sin person och sina yttre livsöden bli så helt undanskymda och
också — ytligt sett — verka så relativt intresselösa. Hans liv förflöt
utan större sensationer, hans motsättning till familjen och dess överhuvud
tog sig aldrig några stormande uttryck, hans förhållande till den
försummade, men tåliga Hortense — med vilken han gifte sig först sedan
han fyllt 47 år och sonen 14 år — blev alltmer platoniskt. Hemtrakten
kring födelsestaden Aix-en-Provence behöll det starkaste greppet och
lockade honom alltid tillbaka från hans utflykter norr ut, där han
framförallt uppehöll sig i Paris’ omgivningar; själva huvudstaden kunde
aldrig få honom i sitt våld. Genom denna självvalda isolering från
konstlivets centrum kom Cézanne länge att vara något av en myt, en
målare, som man även bland mer initierade samtida knappast visste
om han var levande eller död. Den lilla broschyren om honom som utgavs
i samband med utställningen på Volpinirestaurangen 1889 i serien
Hommes d’aujourd’hui (Dagens profiler) av den unge entusiasten Émile
Paul Cézanne, Självporträtt,
litografi 1898—1900.
Camille Pissarro, porträtt av
Cézanne, 1874.
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
