Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson - »Klassiska» impressionister, Renoir, Degas och Cézanne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring 90-talet
bl.a. Émile Bernard lyckades med det otroliga att vinna enstöringens
gehör, strödde han omkring sig uttalanden som brytt eftervärldens
konstforskare under årtionden.
Det är emellertid tydligt att man bakom den »klassiska» sidan av
Cézanne, den där det spekulativa draget framträder starkast, sådan som
han framförallt visar sig i de rofyllda, arkadiskt serena landskapen,
också finner en mer otyglad, romantiskt het och temperamentsfull
Cézanne. Vid sidan av sådana landskap med badande som det på sid. 30,
Del I, avbildade, som ju är ett direkt uttryck för hans uttalade
målsättning att »vivifier Poussin», att ge nytt liv åt 1600-talets store franske
klassiker, finns det också verk som bärs upp av en omedelbar, expressiv
uttryckskraft, hänsynslös i den ögonblickliga formgivningen. En
jämförelse mellan de fast och rofyllt insatta, dekorativa gestalterna i det
serena landskapet och de badande på akvarellen sid. 258 eller aktstudien
från 1900, i marginalen på samma sida, med dess häftiga ofta brutna
kontursvall, visar de båda dragen hos Cézanne. De sistnämnda är fyllda
av samma eruptiva anda som ungdomsverket »onkel Dominique», sid.
253, fast uppmurat som en Courbet med palettkniven och våldsamt
brutalt i sina svart-vita kontraster, eller den mycket omogna aktstudien
av negern Scipio, sid. 252, med dess nästan flamboyanta dagerspel.
Ungdomsårens förkärlek för Delacroix, jfr. de båda målningarna med
kaminen i ateljehörnet sid. 34 och 252, höll sig lågande gencm hela livet.
På äldre dar bekände Cézanne att han ännu inte släppt tanken på att
måla en hyllning till den store romantikerns ära. I trädgårdsmästare
Valliers porträtt, ett av Cézannes sista arbeten, målat samma månad
som han avled, oktober 1906, lever denna omedelbara uttryckskraft,
som här har förmågan att ge oss den på ett mer omedelbart sätt
engagerade konstnären. Där Cézanne tidigare under sina mogna år ställt sig
vid sidan om sitt ämne, lever han här med, i den gamle trotjänarens
gestalt ger han sin egen känsla av vanmakt, av resignation och av det
bortrinnande livets falnande glöd (bild sid. 259).
Hur olika ställer han sig inte att måla de tidigare porträtten, av hustrun,
som uppoffrande flerfaldiga gånger suttit för honom, jfr. planschen vid
sid. 32, Del I, och av de få vännerna Vollard, Gasquet, Gachet m.fl.
Inför de senare kan man verkligen instämma i Sérusiers karaktäristik:
»ämnet har helt försvunnit, kvar står bara ett motiv». Och för att sitta
modell för Cézanne krävdes också att kunna fungera som ett motiv,
hans pensel arbetade otroligt omständligt och långsamt, ibland t.o.m.
så att äpplena hann ruttna bort på det upplagda stillebenet och fick
bytas ut. När Vollard, jfr. marginalbilden sid. 12, uthärdat ett tiotal
sittningar för målaren, fällde denne de föga uppmuntrande orden: »Ja,
jag är inte alldeles missbelåten med framsidan på skjortan.»
Få uttalanden av Cézanne har citerats så ofta som de ord han fällde
17 257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
