Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson - »Klassiska» impressionister, Renoir, Degas och Cézanne - Seurat och neoimpressionisterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring 90-talet
vars framsida också ses framifrån, från I a, men vars handtag ses från
sidan, från II b. Sammanställningarna av samtidiga frontal- och
profilåtergivningar pekar på en betydligt senare tidsepok eller åtminstone
stilriktning, jfr. nedan om Picasso. En märklig och medvetet gjord
omtolkning är dessutom återgivningen av bordets framkant, som förskjutits
under duken, markerad med streckade linjen A—B. Bordskantens
kortsidor förs inte mot varandra in mot bilddjupet utan löper närmast
parallella eller nästan ut från varandra. Några av vertilerna har fått
en lutning mot vänster, exempelvis D. och E. Motsättningen mellan
dessa förskjutningar av riktningar och blickpunkter samt betoningen av
djupdimensionerna utan att slå sönder intrycket av plan yta ger starka
spänningar och är i själva verket något mycket väsentligt i Cézannes
måleri. Lägger man härtill geometriseringen, syntesens väg mot
abstraktionerna, de medvetna missteckningarna ligger det nära till hands att
i Cézanne se en av de närmaste föregångarna till många av 1900-talets
konströrelser. Så sammanfattas i Cézannes konst hela utvecklingen från
Delacroix till kubismen. Det otyglat romantiska som mest ohämmat
genomsyrade hans måleri på 60-talet, den impressionistiska frigörelsen
under Pissarros påverkan under 70-talet, där dock redan »Den hängdes
hus» visar på hans väg vidare från impressionismens »tillfälliga» karaktär
mot en abstraktare, irreal konstsyn.
Och därmed får Cézannes eget uttalande till en yngre kollega om
sin framtida betydelse en helt profetisk karaktär: »Kanske jag är född
för tidigt. Jag blir nog mer en målare för din generation än för min
egen.»
»En härlig studie i ljusdunkel, en
ypperlig teckning, som inte kan
vara gjord av en obetydlig
konstnär», kommenterade kritikern
Roger Marx Seurats porträtt av
vännen och målaren Aman-Jean
1882, då det utställdes på salongen
året därpå.
Seurat och neoimpressionisterna
»L’art c’est harmonie» — konsten är detsamma som harmoni —
förklarade Georges Seurat (1859—1891) en gång kort före sin död. Det
är säkert den mest kortfattade men kanske på samma gång också mest
träffande formulering Seurat lyckats göra; betydligt mer invecklade och
i varje fall utförligare är annars hans — och hans trogna lärjungars och
kamraters bland neo-impressionisterna — förklaringar och teoretiska
utläggningar om konstens innersta väsen, dess mål och medel.
Harmoni, statisk ro, är också det samlade intrycket av det första av
Seurats större verk, de badande på Seinestranden vid Asnières 1884;
det har mer gemensamt med exempelvis Puvis de Chavannes’ fiskare än
med exempelvis impressionisternas ögonblicksbilder. (Se de båda bilderna
sid. 245.) Inte heller bygger det på samma element som exempelvis
Renoirs samtidiga komposition med de badande (sid. 207 och 251), de
graciösa — i förhållande till Seurats stillsamma »gubbar» lekfullt upp-
261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
