Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson - Målarna i Pont-Aven - Vincent van Gogh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring 90-talet
Vincent van Gogh, Bonde i
poppel-allé, tusch och svartkrita. Nuenen
1883. van Gogh hade genom
tålmodigt arbete lärt sig behärska
perspektivets lagar och använder
centralperspektivet ofta i
förstärkande syfte. I kontrasten mellan
de höga träden och den lilla
människofiguren lyckas han få
fram en känsla av människans
intighet inför naturen. Jfr
motsvarande storleksförhållande hos
Rousseau sid. 303.
samling målningar, som med tiden kom att fylla alla utrymmen i
Tanguys lilla affär. Där kom likviden för inköpta färger ofta att bestå
av målarnas arbeten, en ganska osäker investering. Tanguy lyckades
sällan sälja något, för stora dukar av Cézanne begärde han 100 francs
och för de mindre 40; ibland klippte han sönder hans stilleben och sålde
äpplena styckvis. van Gogh har målat några porträtt av denne
oegennyttige vän och mecenat för unga förbisedda målargenier. På ett av dem
sitter han mot en vägg tapetserad med japanska färgträsnitt av
Hi-roshige, Outamaro och Hokusai, de av impressionisterna och de yngre
så beundrade japanska konstnärerna.
Vincent van Gogh, Grävande bonde,
tusch och svartkrita. Haag 1882.
Vincent van Gogh
»Pappa Tanguy har mer gemensamt — ifråga om resignation och
hårda lidanden — med de första kristna, martyrerna och slavarna än med
någon av odågorna i dagens Paris.» Så uttrycker Vincent van Gogh sin
beundran och sympati för den tålmodige och av många olyckor drabbade
Tanguy. De små i samhället, de förtryckta och lidande, fattiga arbetare
och bönder, värkbrutna åldringar och härjade, av livet märkta kvinnor
stod hans hjärta närmast; de bilda en aldrig avbruten kedja i hans
motivval. Själv ville han vara en av dem, hans lust att identifiera sig med var
och en av dem tog sig många skakande, drastiska och ofta sentimentalt
rörande uttryck. Med glädje noterar han en gång hur en läkare som han
besökte i Antverpen tagit honom för en kroppsarbetare: »Ni är väl
järnarbetare.» »Se det är just vad jag själv försökt förändra mig till; i yngre
dar såg jag ut som en intellektuellt överspänd och nu (1885) ser jag ut
som en sjöman eller järnarbetare», rapporterar han för sin bror.
Serien av hans självporträtt — få målare har så flitigt som van Gogh
använt sig själv som modell —bekräftar denna förvandling mot ett alltmer
medvetet brutaliserat yttre. Inte så litet typiskt är också hans sätt att här
skildra Père Tanguy (föregående sida). De två åren i Paris, från mars
1886—februari 1888, gav honom visserligen friska impulser, han
förvärvade flera vänner bland målarna i kretsen kring Gauguin, på Cormons
ateljé och i Tanguys butik och hans färg lyftes från de holländska mustiga
och tunga jordfärgerna till ljus, impressionistisk glättighet. Men
storstads-atmosfären var honom i grunden främmande, de skarpsinniga
diskussionerna på kaféerna och i ateljéerna kring estetiska problem syntes honom
livsfientliga och alltför abstrakta och impressionisternas finstämda maner
alltför subtilt. Deras med utsökt beräkning lätt ansatta penseltoucher
översätter han till sitt eget språk, med skurar av kraftiga penselhugg yxar
han till sin modell, pappa Tanguys skägg blir till en stubbåker, hans
klädsel får ett drag av bondsk och hemvävt. Det är nästan så man får
291
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
