Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson - Vincent van Gogh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Meyerson
»Den som föredrar att se bönderna
på ett sötaktigt sätt må göra det.
Jag för min del är övertygad om
att man i längden når bättre
resultat, om man målar dem
råbarkade som de är än om man lägger
in en konventionell älskvärdhet i
tavlan.» (Vincent till Theo,
Nuenen april 1885.) —
Potatis-ätarna, huvudverket från van
Goghs holländska period. V. W.
van Gogh, Lar en.
svårt att skilja honom från den van Gogh som visar sin rustika gestalt på
självporträtten; och konstnären har säkert understrukit den likhet som
låg i deras gemensamma nordiska ursprung: Tanguy var född i norra
Bretagne. Draget av primitivitet, viljan till motivets brutalisering, kan
man följa i olika avskuggningar i hela van Goghs produktion. Verken
från hans tid i Holland, 1880—86, behärskas därav på ett självfallet,
naturligt sätt. Där kommer det som ett direkt resultat i kampen mot det
tekniska motståndet under de strävsamma läroåren; man avläser det
kanske tydligast i hans första skildringar av arbetande bönder, jfr
marginalbilden med den grävande bonden. Men även i verken från hans tid i
Sydfrankrike, 1888—89, kan man i den uppdrivna, eruptiva tekniken
återfinna detta robusta, »tillyxande» drag, i olivträdens stammar
(färgplanschen vid sid. 296), i den blommande mandel trädskvisten (sid. 298),
liksom i det trots upplösningen handfasta skelettet i den sista
sjukdomstidens verk.
Få konstnärsöden har som van Goghs haft förmåga att gripa betraktare
och läsare; på den rika samlingen av hans bevarade brev framförallt till
brodern Theo har byggts många romantiserande skildringar och många
lärda avhandlingar. Men även om man varit utan dessa ovärderliga
kommentarer till hans konst och hans verk ensamma fått vittna om hans
konstnärsskap, skulle det personliga — det biografiskt berättande — blivit
förmedlat på ett lika övertygande sätt. De är så helt laddade av hans
personlighet, av hans olika känslolägen och sinnesstämningar, att man
med rätta har kunnat säga att varje verk oavsett motivet blivit något av
ett självporträtt: så framstår van Gogh som den sanne expressionisten.
»Jag kan inte arbeta utan modell. Jag påstår inte att jag ej ibland
»Håll min studie bredvid en
modellritning och pass på, min
kommer att gnissla mera!» Vävare,
teckning, Nuenen 1884.
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
