Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson - Tyskland och Schweiz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Meyerson
Arnold Böcklin, Dödens ö, 1880.
Öffentliche Kunstsammlung, Basel.
tikerna, »nyidealisterna» har också växlat starkt. Kring sekelskiftet
spelade de emellertid en viktig roll här hemma: »Ingen av den nyare
generationen skall väl kunna förstå den beundran, vi ägnade Böcklin,
ej heller förstå den entusiasm med vilken varje ny bild av honom mottogs»
(Ernst Norlind i sina minnen från sekelskiftet, jfr också citatet nederst
sid. 241). Många ord har också slösats på Böcklins konst, ofta tyngda av
en besvärande metafysik. Han tillhörde samma generation som Puvis de
Chavannes och Moreau, vilkas betydelse som förelöpare för senare
konstriktningar i samma grad mildrat eftervärldens omdömen. Böcklin —
liksom hans tyska samtida och närmaste efterföljare — har inte haft
samma skapande betydelse för den levande konsten under senare
generationer. Hans verk möts också med kyla av vår generation.
Med den franska senromantiken har han annars vissa gemensamma
drag, men det som man velat karakterisera som något typiskt tyskt —
det tygellösa, omåttliga — dominerar hans måleri. Om hans syn på sitt
arbete vittnar också följande rader: »Att måla är som att gymnastisera,
det är en av de sundaste sysselsättningar, emedan det fordrar kroppslig
ansträngning. Man måste stå dagen i ända, måste då och då hämta
föremål och verktyg, gå några steg tillbaka från duken, hålla sin palett,
grunda ytor m.m. Särskilt arbetet med stora dukar är nyttigt för kroppens
sundhet.»
Böcklin har liksom sina föregångare i den tyska romantiken under
seklets förra del format sin konst i Italien, men för honom blev den
romerska barocken den starkaste impulsgivaren. Till Rom kom han 1850
efter en kortare vistelse i Paris, där han fått kontakt med den franska
Anselm Feuerbach, Studie till
»Ifigenia», svartkrita förhöjt med
vitt. 1862.
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
