Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
balett i Paris skulle knyta intima förbindelser mellan franskt och ryskt.
De två stora ryssarna i modern konst, Wassili Kandinsky och Marc
Chagall lämnade Ryssland på ett tidigt stadium och nådde sina första
resultat utomlands, den förre i Tyskland, den senare i Frankrike. Redan
före det första världskriget började emellertid ansatsen förmärkas till den
abstrakta konst som skulle bli Rysslands viktigaste bidrag till den
moderna konsten i arbeten av Larionov, Malevitch m.fl. Vid samma tid
hade Piet Mondrian i Holland börjat bygga vidare på de franska
ku-bisterna och var på väg att skapa en ren, nonfigurativ konst.
Samtidigt som allt detta nya inträffade, arbetade emellertid
konstnärerna av äldre generationer vidare. Av impressionisterna var
fortfarande Monet, Renoir och Degas verksamma och deras konst fördes
vidare av många andra, i Frankrike främst Bonnard, Vuillard och
Utrillo. Oberoende av tidens ideal och moderörelser målade de olärda
folkliga realisterna sina troskyldiga bilder. Men vad man framför allt bör
komma ihåg var att ingenting av allt detta nya i tiden spelade någon roll
för den stora publiken och den officiella uppfattningen. För dem var den
tidlösa, likgiltigt skönmålande, banala, problemlösa akademiska konsten
det enda som betydde något. Därför har det varit en oavbruten kamp
mellan samhället och den moderna konst som varit dess sannaste skildrare.
För att få en någorlunda överskådlig bild av den moderna konstens
förlopp blir man tvungen att tillgripa schematiska förenklingar och
skildra personer och händelser i stilistiska sammanhang. Därigenom
kommer man tyvärr också att placera individerna i alltför trånga fack,
och den ofta avsevärda skillnaden mellan programmatiska massrörelser
och personliga prestationer och syften blir inte så tydlig som den skulle
bli i en rent monografisk skildring. Ett annat problem är det rent
personliga. En konstnär som Matisse kan konsekvent följa en bestämd bana
under hela sin verksamhet, en annan kan som Picasso överraska med
ständiga metamorfoser och därigenom synas mera splittrad och
osam-manhängande än vad han i verkligheten är. I den moderna konsten
bildar också de olika riktningarna ett sällsynt invecklat mönster. De har
sina rötter på de mest skilda håll, men de får sin näring av varandra och
de växer samman och förgrenas igen i olika riktningar. Allt detta sker i
otroligt snabbt tempo och inte på en enda plats utan över hela Europa.
Man måste ständigt ha detta i minnet, också när man fördjupar sig som
mest i det säreget individuella. Ett kortfattat kronologiskt register över
de viktigare konsthändelserna får därför inledningsvis betona de
moderna konstriktningarnas samtidighet och geografiska spridning.
1905 Fauvisterna framträder i Paris med Matisse som ledare.
1906 »Die Brücke» grundas i Dresden av Kirchner. Picasso börjar måla
»Flickorna i Avignon».
34-0
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
