Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Bonnard (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Först mot slutet av 1910-talet var läroåren och disciplinövningarna
till ända. Vid femtio års ålder kände Bonnard äntligen att han behärskade
sitt instrument. Nu kände han sig mogen att göra sig fri i medvetandet
om sin makt över linjer och färger. Analysens tid var förbi, och han
kunde ägna sig åt djärva sammanfattningar. Äntligen förmådde han
ge fullödiga uttryck för sin egen personlighet i målningar där han
övervunnit alla svårigheter. Efter en sällsynt lång mognandets tid blev
frukterna sällsynt rika.
1890-talets målare hade i sin reaktion mot naturalismen dragit den
slutsatsen, att naturalismens förfall var beroende av dess slaveri under
verkligheten. Man konstaterade att det var en hopplös uppgift för en
konstnär att med motivet framför sig göra de uteslutningar, de
förenklingar och de överdrifter som i stället för imitationer skapade levande
konstverk. Därför blev arbetet ur minnet en av huvudpunkterna i den
nya tidens konstnärliga program. Bonnard var trogen denna lag. Han
förlitade sig helt på sitt minne. Hans arbetsmetod var över huvud taget
så originell att det kan vara på sin plats att beskriva den.
Bäst får man en bild av hans sätt att arbeta om man läser ett brev
som den mexikanske målaren Zarraga har skrivit i början på 1920-talet
till Gotthard Jedlicka: »Vill ni veta hur Bonnard arbetar. Jag kan tala
om det för er. Han hade hyrt ett hotellrum på Cap d’Antibes med fri
utsikt mot havet. Jag hälsade på honom där. Jag blev överraskad vid
anblicken av rummet: på alla väggar såg jag nämligen dukar av olika
storlekar och växlande format. Vid mitt första besök var ännu alla dukar
vita. . . Då jag några dagar senare kom tillbaka, såg jag på alla dukarna
ett par färgaccenter, vilkas bildbetydelse jag ännu inte kunde fatta.
Och jag gissade delvis vad Bonnard senare förklarade. Då han börjar
en bild är hans plan ännu inte klar. Men hör nu på, hur han kommer
fram till den. Han promenerar mellan de vita ytorna, fram och tillbaka,
väntar på infall, sätter en ton här, målar ett penseldrag där, drar ett par
streck på en tredje duk. Ofta kastar han efter en kort stund penslarna
ifrån sig, ropar på sin hund, som alltid finns i närheten, och går ut på
promenad med den. Han pratar en kvart eller en halv timme med
bekanta som han möter på promenaden, avbryter plötsligt men
inte alltför påfallande underhållningen, skyndar tillbaka till sitt rum,
sätter åter här och där några accenter, som han blivit på det klara med
— på den ena eller den andra bilden, skenbart på måfå — och går på
nytt på promenad för att vila ut och samla friska krafter för ett nytt
angrepp. På så sätt går några veckor, t.o.m. några månader. Jag har med
förvåning sett vad det blir av detta. Tre månader senare var jag
nämligen åter uppe i hans rum. Jag kunde inte längre känna igen mig.
På väggarna såg jag ett halvt dussin färdiga och underbart slutna bilder.
Inför var och en tänkte jag att den såg ut som om den uppstått på ett
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
