Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Bonnard (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
snabbt och lekfullt sätt — på några timmar. ’Moi, je ne sais pas inventer’
sade han till mig.»
Bonnard har inte uppfunnit nya formelement, men han har sett på
tillvarons former på ett så nytt sätt att man har ett intryck av något
aldrig tidigare skådat. Snarare är han upptäckare än uppfinnare. Han
var oppositionellt inställd mot den traditionella naturalismen: »Vår
generation kämpar mot realismen, för färgen, ljuset och poesien.» Han
reagerade mot realisternas benägenhet att betrakta ett motiv enögt med ögat
fixerat vid en viss punkt. Redan Cezanne hade insett att detta
innebar en verklighetsförfalskning, eftersom man aldrig betraktar tillvaron
på det sättet annat än vid målskjutning. Kubisterna renodlade den
uppfattningen. Ögat befinner sig vid vanligt seende i ständig rörelse. Alan
ser alltså närbelägna föremål i ett helt annat perspektiv än avlägsna.
Bonnard har själv analyserat seendet och sitt eget konstnärsskaps
beroende av detta: »Att på en plan yta återge föremål, som är placerade i
rummet, det är teckningens problem. Lösningarna är otaliga. Ty vårt
seende är framför allt byggt på erfarenhet och det är konventionellt.
Konventionell är också teckningen och den föreställning som vi bildar
oss av teckningen, ty vi tolkar denna teckning omedvetet. Den
suggererar oss att omedvetet tillägga linjerna den ungefärliga tjocklek och det
perspektiv som vi känner till från verkligheten. Den konventionella
reflex av den yttre världen som teckningen ger oss är ojämförligt mycket
sannare än fotografiens torra förfaringssätt. Objektivet inregistrerar ljus
och skugga, vilket är onödigt. Målarens öga ger åt föremålen en mänsklig
karaktär och kan återge tingen som ett mänskligt öga ser dem.
Och detta seende är rörligt!
Och detta seende är föränderligt! »
Bonnard accepterar sålunda framställningen av det tredimensionella
rummet i sitt måleri. Men han har inte förgäves vandrat i Gauguins
spår; obönhörligt pockar ytan på respekt för sin integritet. Den
rums-verkan som Bonnard onekligen framkallar genom sitt visserligen högst
personliga perspektiv, motverkar han avsiktligt genom ett omvänt
färgperspektiv. 1500-talsakademiernas på psykologisk erfarenhet grundade
påbud att färgerna skulle avtaga i värme, ju längre bort i rummet
föremålen är belägna, vände Bonnard upp och ner på. Han låter ofta
förgrunden domineras av kalla och bakgrunden av varma färger. På så
sätt tvingas de plan, som av hans perspektiv skjutits i bakgrunden, av
färgerna fram till bildytan igen.
Den ständigt levande skiftningen mellan kalla och varma toner har
alltid varit de stora koloristernas förnämsta hjälpmedel, den hade satts
i system av impressionisterna och Cézanne, men den frigjordes åter till
nytt liv av Bonnard. Den akademiskt traditionella motsättningen mellan
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
