Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Bonnard (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Pierre Bonnard, 1 motljus,
1930-talets början. Nationalmuseum. —
Också då det gäller modellstudiet
följer Bonnard samma personliga
principer som i interiörmåleriet.
Han betraktar modellen på så
nära håll att endast huvudet blir
normalt återgivet, eftersom han ser
det i ögonhöjd. Kroppen förändras
nedåt efter Bonnards speciella
perspektivregler. Han böjer huvudet
och ser nedre delen av kroppen i
perspektivisk förkortning. På så
sätt deformeras modellen
avsiktligt, men inte efter
expressionistiska och ganska godtyckliga
principer utan konsekvent, därför att
konstnären vill vara sann mot sitt
eget öga.
ljus och skugga hade redan impressionisterna utjämnat. Cézanne hade
nyanserat den nya tekniken. Han utbytte gråvalörerna mot färgtoner
och uttryckte modelleringen av ett föremål inte i valörkontraster utan
i färgkontraster, i motsättningen mellan kalla och varma nyanser.
Bonnard utnyttjade denna lärdom till det yttersta, varierade den fritt och
personligt. Han respekterade sålunda inte alls ljus valörerna, intresserade
sig inte det minsta för de riktiga avstånden i ljusstyrka mellan dem.
För Bonnard har därför det motiv som av många målare betraktas med
misstro, blivit den stora koloristiska upplevelsen, fylld av oanad
spänning: sommarens rika grönska, som han ständigt avvinner ny och
sällsynt frisk skönhet, levande i sin oupphörliga skiftning mellan olika varma
och kyliga toner i blått, grönt, gult och rödbrunt.
Revolten mot den traditionella framställningen av ljus och skugga
i nyanserade gråvalörer är den revolt som man i konstens historia
ständigt får bevittna hos de stora koloristerna. Men den innebär naturligtvis
inte att Bonnard skulle sakna intresse för ljusskildringen i sitt måleri.
Han iakttog tvärtom med intensiv uppmärksamhet alla ljusfenomen;
han studerade skuggornas liv, men han handskades fritt med dem i sina
kompositioner. Helst upplöser han dem, gör dem svalt genomskinliga,
så som redan impressionisterna gjort. Men han har inte något behov av
att som de vara benhårt konsekvent. Han respekterar gärna skuggan
och dess täthet, om denna stabilitet kan bidraga till att ge
kompositionen den behövliga stadgan eller om han genom kontrastverkan kan
betona den lätta karaktären i övrigt.
Han låter ljuset få en utjämnande betydelse så till vida som det får
sammansmälta mycket små föremål men splittra mycket stora. Han
är totalt ointresserad av tingens individualitet. Över huvud taget
betraktar han aldrig ett föremål som en isolerad företeelse utan kontakt
med sin omgivning. Dess enda berättigande är som mer eller mindre
integrerande del av ett större koloristiskt sammanhang. Därför kan
Bonnard utan estetiska samvetskval välja de banalaste motiv, Rivierans
skräckvillor eller ett tandbortsglas. Han ser på dem genom en
trollskärva i ögat, de förvandlas under hans pensel. De blir oumbärliga i
hans kompositioners större sammanhang.
Men komponerandet i färger, ytor och linjer blev aldrig intellektuellt
självändamål. Bonnards yttersta avsikter var att ge uttryck åt sin lyriska
hänryckning inför skapelsens under. Han ville fylla sina kompositioner
med den lyckokänsla han förnam i naturen.
Bonnard betraktades länge med lätt överseende av de
konstförståndiga som den där visserligen var en charmerande och smakfull artist
men som levde och arbetade utan levande kontakt med den kämpande
konsten. Han ansågs ha kommit på farliga vägar på sidan om de aktuella
problemen. I en tid då verkligheten var något förlegat och omodernt,
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
