Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Utrillo (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
Maurice Utrillo, Rue de Crimée,
Paris, C. 1910. Privat ägo. —
Utrillos vita period, »la periode
blanche», är hans stora tid. Det
lätta impressionistiska är borta.
Hans murar står tunga och
oförmedlade. Hans hus blir
övermänskligt stora, söker spränga ramen.
Han är tyranniserad av
arkitekturens enformigt dunkande rytmer,
av de svarta och gröna
fönsterraderna, som trummar sig fast i hans
synminne. Han undviker de mjuka
linjerna; allt är rakt, allt bryts i
tvära vinklar. Hans gator är
ödsliga. Ljuset är tomt, gryningsvitt.
Helheten är intensivt uppfattad
med en skärpa som ytterligare
stegrats i den berusade konstnärens
fantasi.
Hans målningar visar inte längre samma upplösta impressionistiska form.
Han börjar att medvetet organisera bildytan, kompositionerna blir
stränga. Han koncentrerar intresset på det påtagliga. I motsats till
impressionisterna vill han nu betona materian. I det avseendet hejdas
han inte av några fördomar. Han blandar grus och sand i färgen, precis
så som kubisterna strax efteråt skulle göra. Han älskar murarnas
förvittrade, smutsigt koloristiska grå och vita ytor. För att få den rätta
materialeffekten spacklar han upp dem på duken med vit gips eller kalk,
som han sedan smutsar ner.
Utrillos vackraste Parisbilder är målade ur minnet. Han har målat
Paris, som han minns det starkast: från sin rusiga vandring hem från
krogen i det första intensiva morgonljuset, overkligt, kyligt och vitt.
Hans Paris är en hallucination. Vissa detaljer står för honom nästan
överdimensionerade, andra har han aldrig uppfattat. På så sätt har
han skapat en bild av Paris, som på en gång är dröm och sällsam
sanning.
Denna »periode blanche», den vita perioden, är hans stora tid och
den varar i tre, fyra år. 1913 börjar förvandlingen. Paletten ändras.
Det jämna ljuset försvinner. Himlen som varit blekblå blir mörk,
färgerna stegras. Till att börja med är tekniken lekfullt impressionistisk
igen, så småningom blir den bredare. Utrillo målar åter inför motivet,
uttrycksfullt som van Gogh. Omkring 1915 tycks konstnärens
skaparkraft sina. Fortfarande kan han göra mästerverk, men oftast är hans
bilder slappa eftersägningar av vad han redan sagt. Han har inte
längre kraft att måla inför motivet. Hans minnesbilder har förlorat sin
35°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
