Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Utrillo (b. l.) - Folklig realism (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
kommande. Han ansåg uppståndelsen kring hans bilder vara rena
konsthandlarknep. »Om mina bilder verkligen vore vackra, så skulle
regeringen för länge sedan ha erkänt mig och tilldelat mig den
akademiska palmen.»
Men Utrillos konst är ett utflöde ur en rent primitiv personlighet, den
druckne Utrillo, som arbetat i berusat tillstånd med traditionens
tvångsföreställningar frånkopplade, utan fördomar, men med en förunderlig
behärskning av uttrycksmedlen, utan att skälva på handen. Hans teknik
har ingenting av klumpig tafatthet eller primitivitet, inte förrän mot
slutet av 1910-talet, då den själsliga upplösningen nått så långt att
personligheten utplånats och hantverket blivit slapp jargong.
Utrillo blev i viss mån en bricka i konstpolitikernas spel. Han blev
det trumfkort som de innerst inne kubisthatande och antiintellektuella
kritikerna spelade ut i det starka medvetandet om att de denna gång
bevarat sina estetiska samveten oanfrätta.
Folklig realism
Rousseaus betydelse och storhet har med åren blivit allmänt erkänd.
Hans inflytande har gjort sig gällande direkt eller indirekt så gott som
överallt i modern konst. Men även om hans storhet som banbrytare och
konstnärspersonlighet är odiskutabel, kan man knappast säga att han
varit nyskapare på samma sätt som exempelvis Picasso. Han var i
stället den krönande slutfiguren i en gammal tradition utan egentlig
utvecklingshistoria: den folkliga realismen som visserligen efter förmåga
sökte spegla den aristokratiska och borgerliga konsten, men som i det
stora hela levde sitt eget självständiga orörliga liv. Det är träsnitten,
färglagda ibland, ursprungligen primitiva översättningar av det stora
måleriet; illustrationer i folkliga böcker; det är så småningom litografierna
och xylografierna; och slutligen de oljemålade tavlorna, inspirerade av
dessa tryck, och utförda av olärda människor utan medveten estetisk
ambition att skapa egna personliga uttryckssätt, hantverkare med stor
yrkesstolthet, vilka var nöjda om deras hantverk var till beställarnas
belåtenhet.
Dessa konstverk har sin egen skönhet, svår att förstå för dem som är
inkapslade i akademismens fördomar. De är primitiva, förenklade och fria
i jämförelse med den »fina» konsten. Liksom i den kan man här finna
både fuskare och högt begåvade konstnärer. Men inte ens de största
talangerna tycks ha hyst någon längtan efter att hävda sin egen
personlighet. De gick upp i ett anonymt kollektiv, precis på samma sätt som
medeltidens konstnärer, men de tjänade andra herrar, småborgare och
bönder i stället för den heliga kyrkan. Och beställarnas krav på deras
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
