Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Folklig realism (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
Även om entusiasmen för det primitiva och naiva blommade friast först
en bit in på det nya seklet, kan man finna tecken på estetisk uppskattning
av den folkliga konsten långt dessförinnan. Redan Baudelaire, den franske
skalden och konstkritikern, bekände i mitten på 1800-talet i »Mon cæur
mis å nu» att han ville »förhärliga hänförelsen för ’les images’ (min
stora, min utomordentliga, min primitiva passion)». »Les images», det var
just alla dessa folkligt naiva konstverk. 186g hade kritikern Champfleury
funnit de naiva trycken »intressantare än våra utställningars mediokra
konst, där en universell handaskicklighet gör att två tusen tavlor tycks
utgå från en och samma dumbom». Och ungefär samtidigt skrev skalden
Arthur Rimbaud i 1’Alchimie du verbe: »Jag älskade dessa idiotiska
målningar, dessa målade dörrö verstycken. . . dessa skyltar. . . våra
farföräldrars romaner... de små barnböckerna... gamla enfaldiga refränger
och naiva rytmer.»
I början på 1890-talet hade denna exklusiva dyrkan av det naiva
hunnit därhän att två mycket unga esteter Alfred Jarry och Remy de
Gourmont startade en tidskrift som fick det karakteristiska namnet
»ITmagier», alluderande på dessa naiva bilder. Och det är betecknande
att de vände sig just till Henri Rousseau för att beställa en litografi för
sitt blad.
Man måste nog räkna med att i många av dessa sofistikerade
intel-lektualisters beundran av »les images» och hänförelse för Rousseau, som
de betraktade som den levande symbolen för denna naiva konst, låg
ganska mycket ironi och en försvarlig dos självuppskattning. De roades
av att upptäcka skönhet i miljöer som enligt de kultiverades estetiska
normer rätteligen borde betraktas som utslag av dålig smak. De älskade
att uppskatta sådant som de okultiverade också uppskattade och de njöt
av att avnjuta detta på ett raffinerat dubbelbottnat sätt och inte som de
okultiverade spontant och oskyldigt. De njöt av att ha smakat på
kunskapens träd och att därför få betrakta paradiset utifrån. De längtade
inte tillbaka till oskyldighetens tillstånd men de älskade det med pervers
och dekadent hänförelse. Den franske författaren André Salmon har
berättat att omkring 1905 »började målare som Marie Laurencin, Picasso, André
Derain, diktarvännerna Apollinaire, Max Jacob och jag själv, finna
utsmyckningen av en conciergeloge (med sina souvenirer från
marknads-fester, sina kattor i plysch. . .) mer tilltalande än många respektabla
konstälskares artistiskt oordentliga bostäder». Det var just dessa
konstnärer och poeter som inom kort skulle hylla Rousseau under hans sista
levnadsår som den store banbrytarcn.
Det var också vid denna tid, t.o.m. ännu tidigare, som
barnteckningarna från att ha betraktats som tafatta förberedelser till de vuxnas
konst tillerkändes full estetisk självständighet. Man fann att de rent
artistiska problemen, vilka de moderna konstnärerna efter mycken möda
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
