Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Folklig realism (b. l.) - Mot en starkare uttrycksfullhet (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
folklige konstnären hade den gode hantverkarens önskan att vara sin
beställare till lags. Dessa målningar blev onekligen sanna uttryck för den
genuine yankeens syn på tillvaron. Och utan tvivel har man bland
dessa naiva målare funnit några av de finaste och ursprungligaste
begåvningarna i Nordamerikas konst. Det räcker med att nämna Edward
Hicks (1780—1848) ochjoseph Picket (1848—1918) bland de äldre, och
bland de moderna John Kane (1860—1938) och Morris Hirschfield
(f. 1872).
I vår tid är dessa självlärda målare stolta över sin förmåga att utan
akademisk utbildning, utan europeiska studieresor slå sig fram till en
ansedd ställning bland Amerikas konstnärer. De känner sig som
konstnärliga exponenter för den typiskt amerikanska mentalitet, som i »the
selfmade man» ser det stora yankee-idealet. De betraktar Abraham
Lincoln som alla autodidakters skyddshelgon. Därför är det inte så
besynnerligt om de mycket ofta väljer sina motiv ur den självlärde
presidentens liv. Då de ägnar hans minne en hyllning, hyllar de samtidigt
sin egen stora insats i Förenta staternas konsthistoria. Med påtaglig
självkänsla ser de på sig själva som upprätthållare av den genuina
amerikanska konsttraditionen.
Mot en starkare uttrycksfullhet
En vårdag i Paris 1905 gjorde den tongivande konstkritikern Louis
Vauxcelles ett besök på Salon des Independants tillsammans med den
unge målaren Henri Matisse. Vid inträdet i den sal där arbetena av
denne och hans närmaste målarkamrater hängde, lär han ha utropat
»Donatello mitt bland de vilda djuren» med anledning av den häftiga
kontrast som målningarna bildade mot en ensam liten skulptur av en
nu sedan länge bortglömd bildhuggare av klassiskt polerad hållning.
Utropet blev bevingat och därmed hade det unga måleriet fått sitt namn.
Målarna kallades för les Fauves — vilddjuren — och därav avleddes
uttrycket fauvism. Omkring trettio år tidigare hade impressionismen på
liknande sätt fått sin benämning efter Monets målning Impression, och
några år senare skulle en kommentar av Matisse till en målning av
Braque komma att ge kubismen dess namn.
Emellertid hade dessa unga målare då redan i omkring fem år hållit
på och arbetat sig fram i det allmänna medvetandet. De hade kommit
från olika håll och med synnerligen olikartad utbildning. De bildade
ingen organiserad målargrupp om man med organiserad menar att de
hade ett gemensamt program att arbeta efter, uttryckt i manifest eller
i åskådliga doktriner. Tvärt om frodades individualismen i högsta grad
i deras krets. Kärntruppen bildades av några förutvarande elever till
den egendomliga fantasimålaren och mystikern Gustave Moreau, det
Morris Hirschfield, Flicka
framför spegel, 1940. Museum of
Modern Art, New York.
Henri Matisse, Badande kvinna,
omkr. 1908. Museum of Modern
Art, New York. Något av
impressionismens rörelseskildring och
dess fasthållande av det
förbiilande ögonblicket är kvar i denna
målning, men tekniken är
våldsamt förgrovad. Figuren är tecknad
med breda svarta konturer och står
hårt och oförmedlat i ljus färg mot
den mörka bakgrunden.
362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
