Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Mot en starkare uttrycksfullhet (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Maurice de Vlaminck, Mannen
med röd halsduk, 1900. Privat
ägo. Inflytandet från van Gogh på
de unga fauvisterna får ett
markant bevis i penseldragens häftiga
rytm i denna expressionistiska
skildring av en romantisk existens.
Tunga jordfärger dominerar.
André Derain, Kvinna i grön
klänning, omkr. 1906. Museum of
Modern Art, New Tork.
Fauvis-ternas ytterliga förenkling av
motivet hämtade ofta stöd i äldre
tiders konst. Figurskildringen på
medeltida kyrkfönster eller i
bysantinska mosaiker står som den
direkta förebilden till den
stiliserade stramheten i detta porträtt.
var Henri Matisse, Albert Marquet och George Rouault. Till dessa slöt
sig ungdomar från andra håll, George Braque, André Derain, Raoul Dufy,
Othon Friesz, Maurice Vlaminck och holländaren Kees van Dongen.
Inte ens under dessa gemensamma genombrottsår arbetade dock dessa
konstnärer i någon direkt gemensam stil. Sedermera skulle deras banor
komma att skiljas ännu mera. Det som höll dem samman var en likartad
vilja till uttryck, spänning och vitalitet i form och kolorit. Utan att höra
till denna fauvistiska grupp men delvis i kontakt med några av dess
konstnärer arbetade sig den unge Pablo Picasso samtidigt fram genom
sina tidiga perioder.
Det måleri som visades på de första fauvistiska utställningarna, visar
tydligt hur de unga franska konstnärerna försökte att på en gång
åstadkomma en förenklad, intensifierad form och en starkt gripande
uttrycks-kraft. Deras »vildhet» kunde graderas efter en omfångsrik skala, vilket
var mycket naturligt med tanke på de skiftande idealen. De båda
polerna i deras spänningsfält hette Cézanne och van Gogh. Mellan
klassicism och expressionism varierade således deras ungdomligt entusiastiska
övningar, och i naturlig obeslutsamhet kunde samma målare samtidigt
arbeta efter båda linjerna. Mycket berodde nog detta på att de inte såg
det cézanneska måleriet som den ordnade och fasta skildring av alltets
sammanhang, som eftervärlden kunnat känna tydligare som hans
huvudtendens. De såg hans revolutionära djärvhet i förenklingen och kände
den som ett starkare traditionsbrott än den egentligen var. Men i själva
verket var de unga fauvisternas opposition mot vaneseendet och
impressionismen inte alls något nytt. Redan på 90-talet hade de stora
ban-brytarna genomfört sin kamp häremot. Den hade delvis ägt rum i
skymundan utan att komma till offentlighet, nu kunde popularisatorerna
sätta i gång en mera bullrande kampanj. Cézanne, Seurat,
Toulouse-Lautrec, Gauguin, van Gogh och Munch var de stora förebilderna för
de unga vilka ur deras verk hämtade ständig inspiration. Inte ens
primitivismen var något så sensationellt nytt, ty Gauguin hade både
målat och skulpterat i direkt anslutning till Söderhavens infödingskonst.
Men genom att välja sina förebilder med logisk konsekvens kunde de
unga målarna hopsamla en mängd disparata erfarenheter, som hade varit
isolerade glansnummer, och smälta dem samman till en sorts stil. En
rad stora minnesutställningar hade gett dem tillfällen att tillsammans
entusiasmeras och diskutera de stora föregångarnas uttrycksmedel och
vilja. 1901 hade Galerie Bernheim en stor utställning av Vincent van
Goghs målningar, där Matisse, Derain och Vlaminck sammanträffade
som en början till mycket intima kontakter. Samma år ordnade
Am-broise Vollard den första utställningen av Odilon Redon. 1902 medförde
två minnesutställningar över Toulouse-Lautrec. 1904 visade
höstsalongen ett femtiotal målningar av Cézanne, 1905 kom en samlingsut-
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
