Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Mot en starkare uttrycksfullhet (l. e. å.) - Att måla själar (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
ställning av Seurat och en av van Gogh, 1906 visades en
minnesutställning över Gauguin och nästa år en över Cézanne. Efter dessa riktlinjer
drog de unga målarna upp sin konst, och till omväxling med den
europeiska konsten hade de Trocadéro-museets etnografiska samlingar som
en givande inspirationskälla. I Louvren studerade de förnämligast
samlingarna av egyptisk, assyrisk och babylonisk konst.
Den van Goghska expressionismen var dock den dominerande
upplevelsen. »Den dagen älskade jag van Gogh varmare än min egen far»,
detta yttrande av Vlaminck om sitt första besök på van
Gogh-utställ-ningen belyser konstnärernas häftiga känsloengagemang. Som van Gogh
sökte de alla att måla, oavsett om det passade deras temperament och
balans. Färgens och formens egenvärden kommer till full rätt i deras
målningar, men eftersom de inte har samma mänskliga underlag som
van Gogh, blir det mycket mera konstruktion i deras måleri. Den engelske
konstskribenten R. H. Wilenski anmärker också träffande, att medan
van Goghs målningar med hetsig färg och upprörd teknik var resultatet
av en orolig nordbos konfrontation med den varma södern, vittnar endast
de likartade franska fauvistmålningarna om välbalanserade fransmäns
konfrontation med van Goghs måleri. Den våldsamt skrikande färgen
och den brutalt förenklade formen förenas i många av dessa målningar
till dekorativt ytbundna mönster. Med grova svarta konturer markeras
föremålens former, färgytorna hålls i onyanserade helhetstoner,
samtidigt som motiven är verklighetsbundna och till stor del uppfattade på
samma sätt som av impressionisterna. Men det är tydligt att färgen inte
längre är enbart beskrivande. Luftperspektiv och ljusskildring intresserar
inte fauvisterna nämnvärt utan de låter lokalfärgerna överdrivas och
spelas ut mot varandra i häftiga kontraster. Matisse är ledaren som med
omsorgsfull beräkning sätter den nya estetiken i system, till honom sluter
sig nära Dufy, van Dongen, Derain och Braque. Marquet bevarar mest
traditionsbundenhet i den mera kyligt-intellektuellt arbetande sektionen,
medan Vlaminck och Rouault snabbt går över till expressionistiskt
känslobetonade uttryckssätt.
Att måla själar
»Expressionismus» var betecknande nog namnet på flera stora
bildpublikationer som gavs ut på der Sturms förlag i Berlin i vilka den unga
europeiska konsten presenterades som ett andligt sammanhängande
helt. Naturligtvis också med viss rätt, för över alla nationalitets- och
gruppgränser härskade en gemensam revolutionär vilja. Inte
avbildandet för dess egen skull utan konstverkets egen uttryckskraft var det
viktiga. Det som en fanfar festligt klingande ordet Expressionismus
blev i Tyskland ett samlingsnamn för allt ungdomligt nydanande. Dit
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
