Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Att måla själar (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
De behövde egentligen endast hänvisa till att gotiken uppstått i deras
eget land. Skulpturerna och glasfönstren i Chartres var urgamla prov
på ädelt fulländad konst med både uttryckets och formens skönhet.
Expressionismen var endast en del av den rika franska traditionen. Hur
mycket dessa förebilder betytt kan man tydligt se hos en skulptör som
Bourdelle och en målare som Rouault. Men naturligtvis har också de
tyska expressionisternas verk haft stor betydelse för väsensbesläktade
fransmän. Och hade tyskarna sin Mathias Grünewald hade fransmännen
El Greco till stamfrände. Trots många likheter är det dock på en väsentlig
punkt som tyska och franska expressionister skiljer sig åt. Tyskarnas
konstverk har mycket mera spontaneitet, de verkar som ett skri eller en
reflexrörelse. Hos fransmännen är känslolivet mera tyglat, vilket dock
inte behöver utesluta att det är lika starkt. Viljan till medvetet
färg-och formbyggande kan alltid urskiljas i deras arbeten. Hos fauvisterna
var denna formernas uttryckskraft utmärkande för alla. Endast för några
av dem, Rouault och Vlaminck, var den innehållsliga uttryckskraften lika
betydelsefull. De övriga följde mer eller mindre Matisse i renodlandet av
den uttrycksfulla formen. Men allt eftersom man stegrade bildytans
dekorativt expressiva kraft blev man tvungen att offra bildspråkets
djupare möjligheter, och detta gjorde både Matisse-dekorativisterna och
kubisterna.
Vad som framför allt skilde Georges Rouault (f. 1871) från fauvisterna
var att han inte eftersträvade dekorativ elegans i sin konst utan
koncentrerade sig på det själsligt expressiva. Han ägnade heller inget större
intresse åt fauvisternas vanliga idoler Cézanne, Gauguin och van Gogh
utan hade redan på ett tidigt stadium fått sina avgörande intryck. Som
pojke hade han gått i lära för att bli glasmålare och den franska gotikens
dunkelglödande glasfönster är den närmsta parallellen till hans måleri.
Av Daumiers människoskildringar lärde han fränhet i det direkta
avslöjandet och av sin lärare, mystikern Gustave Moreau, fick han den
pa-tetiskt-romantiska inställningen. Det drömmande visionära draget som
är så tydligt i Rouaults konst och som han för övrigt själv har
understrukit i ord, när han talade om hur han ibland slöt sina ögon för att se
det blomma för sin inre syn, detta drag har han i hög grad gemensamt
med Moreau och han var också i många år föreståndare för
minnes-museet över dennes konst. Rouault är framför allt figurmålare, men det
är inte det individuella som fängslar honom utan det typmässiga. Under
tiden före det första världskriget målade han sociala typer. Arvet från
Daumier går igen i många av de djävulskt vidriga juristskildringarna
med deras effektfulla poser. Clowner, dansöser och glädjeflickor märks
vidare i hans galleri, grovt karikerade och i avsaknad av allt slags
romantik. Figurerna fyller helt upp bildytan, de gör ett nästan
överväldigande intryck på betraktaren. De tidiga arbetena har en tydligt mar-
375
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
