Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Att måla själar (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Maurice de Vlaminck,
Sotteville-sur-mer, 1927. Privat ägo. I ett
svepande brett måleri med pastosa
skumvirvlar i vitt på de mörkgröna
vågorna under en blågrå
oväders-himmel har konstnären i ett stort
antal målningar sökt fånga
elementära naturstämningar med
romantisk uttryckskraft.
Ungdomens lärdomar som glaskonstnär har fått ny aktualitet för Rouault,
när han funnit sina ideal i de franska kyrkfönstermästarna från
medeltiden. Färgerna lyser transparanta och hemlighetsfullt högtidliga. I
konstnärens senare arbeten är det många andra drag som visar hur hans
stil formats ut efter dessa mönster. Figurerna framställs antingen i profil
eller rakt en face, och i de större kompositionerna låter han dem ofta
böjas samman upptill i en gotisk båge, precis som glasmålarna fick
göra för att rätta sig efter fönstrets form. De religiösa motiven som
alltifrån 90-talet sysselsatt Rouault, ägnar han sig åt mycket under de
senare åren. Ibland är det scener som utspelas i ödesmättade
drömlandskap, ibland är det vemodigt inträngande närbilder. Av
konstnären som i sin ungdom stod i ett starkt engagerat förhållande till
yttervärlden har det blivit en världsfrånvänd drömmare och mystiker.
Av helt annat slag är expressionismen hos Maurice de Vlaminck
(f. 1876). Han är realist och står den motiviska verkligheten nära i sina
landskap och stadsbilder. Den fasta uppbyggnaden har han lärt av
Cézanne, men samtidigt har van Goghs konst gett honom inspiration åt
det patetiska. Med breda, klatschiga penseldrag understryks rytmen i
bildernas struktur, som dock aldrig blir så upprörd som hos holländaren.
Endast i de första fauvistiska målningarna är likheten fullständig.
Vlaminck vill emellertid uttrycka dramatiska känslor i sitt måleri, låta
landskapet bli bärare av ett själstillstånd. Han målar med förkärlek
stormande ödsliga hav med vita bränningar på de mörkt blågröna böljorna
och dystra förstadsgator under molntyngda himlar. I kompositionen
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
