Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Dramatisk skulptur (l. e. å.) - Matisse och den dekorativa expressionismen (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
människokroppen blev aldrig något motiv för Barlach, knappast heller
porträttskulpturen. Den uttrycksfulla klumpen var nog för honom, som
var motståndare till all formförfining i klassisk anda. Han strävade bort
från det statiska så mycket som möjligt, men i sitt sökande efter
uttrycksfullhet blev det ständigt till den expressionistiska gotiken som han
återvände. Hans stora verk blev också en serie av sakralt mystiska
draperifigurer, en sorts livsfris i skulptur och med samma tungsinta
underton som Edvard Munchs bekanta målningar. Hellre än att kalla
Barlachs konst för tidlös, får man säga att den lever i det förgångna.
Det är endast genom sin vilja till expressionism som han har andlig
kontakt med samtiden. Under 20-talet var hans konst både uppskattad och
officiellt hedrad i Tyskland, men från och med nazismens makttillträde
hörde han till de underkända.
Matisse och den dekorativa expressionismen
»Jag drömmer om en konst, som är jämvikt, renhet och ro; en konst
utan krångliga ämnen som leder uppmärksamheten från det väsentliga;
en konst som kunde skänka varje intellektuellt arbetande människa,
affärsmannen lika väl som konstnären, lindring och avspänning, något
liknande en god länstol i vilken han kunde vila ut från sin fysiska
ansträngning.» –––Så formulerade redan 1908 Henri Matisse (f. 1869)
sina konstnärliga ideal i en artikel i tidskriften La Grande Revue, och
dessa ideal har han sällsynt väl blivit trogen. Han är den store förnyaren
i det europeiska 1900-talsmåleriet vid sidan av Pablo Picasso, men i
motsats till denne är han dessutom traditionsbevarare, lugn, måttfull och
till det yttersta behärskad i varje arbete. Han har aldrig sprängt de gamla
gränserna för måleriets områden, vilket så många andra konstnärer under
detta sekel gjort med mer eller mindre lyckligt resultat. I stället har han
till det yttersta intensifierat de rent måleriska uttrycksmedlen,
komposition genom färg och form. Han uttrycker detta både åskådligt och
lättfattligt i sitt manifest. — »Jag söker först och främst det uttrycksfulla
(1’expression). Man har ibland tillerkänt mig ett visst kunnande, låt vara
med det förbehållet att man förklarat min ambition vara begränsad och
att den inte sträckte sig längre än till den tillfredsställelse av rent visuell
art, som man kan erfara vid åsynen av en tavla. Men en målares tanke
bör inte betraktas oberoende av hans uttrycksmedel, ty den betyder något
endast i den mån den har sådana till sitt förfogande, och dessa bör vara
så mycket fullständigare (och med fullständig förstår jag inte invecklade)
som hans tanke är djuplodande. Jag kan inte göra någon åtskillnad
mellan den känsla jag har av livet och det sätt varpå jag uttrycker den.
Uttrycket består för mig inte i den lidelse som präglar ett ansikte eller
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
