Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Matisse och den dekorativa expressionismen (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Henri Matisse, Dansen, 1910.
Museet för västerländsk konst,
Moskva. På beställning av den
ryske storsamlaren Stchoukin
målade Matisse denna tavla och dess
motstycke »Musiken». Medan
den senare skildrar figurer i
stillhet, skilda från varandra och
dekorativt utspridda mot en abstrakt
enfärgad bakgrund, vill
konstnären i denna målning med dess
lysande röda figurer mot en fond av
grönt och blått ge en bild av
häftig, samordnad rytm.
Negerskulpturer och grekiska vasmålningar
har varit hans mönster vid
förenklingen.
ger sig tillkänna i en våldsam rörelse. Det ligger i bildens hela
organisation: den plats figurerna intar, tomrummen omkring dem, proportionerna
— allt gör sitt till. Kompositionen är konsten att fördela på ett dekorativt
sätt de olika element som konstnären har till sitt förfogande för att
uttrycka sina känslor. I en målning skall varje del vara synlig och spela
den huvud- eller biroll som tillkommer den. Allt som inte gör nytta i
bilden gör just därigenom skada. Ett verk är ett harmoniskt helt: varje
onödig detalj kommer i åskådarens uppfattning stå hindrande i vägen för
en annan, en väsentlig.
Kompositionen, som alltså bör syfta till uttrycksfullhet, växlar med
ytans storlek. Om jag tar ett så och så stort papper, försöker jag alltså
disponera teckningen på sådant sätt att den står i naturlig proportion till
formatet. Jag skulle inte upprepa samma teckning på ett blad med andra
proportioner, till exempel ett som vore rektangulärt i stället för
kvadratiskt. Men jag skulle inte heller inskränka mig till att förstora upp den, om
jag hade att överföra den till ett blad av liknande form men tio gånger
större. Teckningen bör äga en expansionskraft, som skänker liv även åt
dess omgivning. En konstnär som tänker överföra en komposition från
en mindre duk till en större måste för att bevara uttrycket lägga upp den
på nytt, ändra dess utseende och inte nöja sig med att mekaniskt förstora
upp den med hjälp av ett rutnät.
Om man begagnar sig av färgernas släktskap eller kontrastverkningar
kan man nå angenäma effekter. Då jag sätter mig att arbeta med ett
nytt motiv märker jag ofta att det ger mig friska men samtidigt ytliga
sinnesintryck. För några år sedan nöjde jag mig ibland med detta resultat.
Om jag i dag, då jag tror mig se längre, stannade vid detta, skulle det
leda till en obestämd tavla: jag skulle ha registrerat en del tillfälliga
in
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
