Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Matisse och den dekorativa expressionismen (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
tryck, som aldrig helt satt sin prägel på min upplevelse och som jag endast
med svårighet skulle kunna återfinna dagen därpå.
Jag vill i stället komma fram till det tillstånd av förtätade sinnesintryck
som skapar en verklig målning. Jag skulle kunna nöja mig med en första
seans, men vad jag på så vis åstadkom skulle i längden bara verka
tröttande; jag föredrar att ändra på det för att kunna känna igen det som
min andas barn. Under en tidigare period lät jag inte mina tavlor hänga
uppe på väggen, ty de påminde mig om stunder då jag varit starkt
upprörd, och jag kunde inte uthärda att återse dem då jag var lugn till sinnes.
I dag försöker jag att lägga in en känsla av ro i mina tavlor, och jag tar
upp dem till förnyat arbete så länge det inte lyckas mig.
Jag har att måla en kvinnokropp: först söker jag fånga gracen och
behaget, men jag måste ge något därutöver. Jag måste stegra denna
kropps betydelse genom att försöka få fram de väsentliga linjerna. Det
behagfulla kommer att göra sig mindre gällande vid första ögonkastet,
men det kommer i längden att utstråla även från den nya bild jag nått
fram till, vilken fått en vidare, en mänskligare innebörd. Charmen
kommer att te sig mindre iögonfallande, eftersom den inte längre utgör hela
karakteristiken, men den kommer inte desto mindre att finnas där; den
ingår nämligen nu i helhetsuppfattningen av min figur.»
Man kan med andra ord säga att allt obehagligt och irriterande som
verkligheten kan bjuda på, blir omsorgsfullt avskilt ur Matisses måleri.
Det är inte svårt att räkna ut att han anser att konsten bör vara ett skönt
och ädelt smycke att förhöja livsnjutningen. Luxe, calme et volupté är
betecknande nog titeln på hans första huvudverk från 1905, och dettas
milda klang av överflöd, ro och välbehag försvinner aldrig ur hans konst.
Innan Matisse nått detta avklarade lugna stadium hade han emellertid
genomgått många års sökande, vilket ju citatet tydligt belyser. Cézanne,
Signac och Gauguin var de konstnärer till vilka han drogs starkast. Det
var på grund av dessa målares opposition mot det alltför naturalistiska i
impressionismens läror som Matisse och många unga med honom
uppskattade just dem, de ville själva forma och bygga upp och förhålla sig
fria gentemot naturintrycken. De gnistrande rena färgerna på de ungas
palett var desamma som impressionisterna hade använt. Men medan
impressionisterna hade splittrat färgen i en mängd små fläckar som skulle
sammansmälta till åsyftade färgtoner på åskådarens näthinna, lät de unga
målarna färgen samlas till större ytor. De eftersträvade ingen
verklighets-illusion utan ville ge målningen största möjliga uttryckskraft. Gauguin
och van Gogh hade gjort på samma vis i sina sista målningar. I persiska
och indiska målningar, i orientaliska textilier, bysantinska mosaiker och
i all primitiv keramik kunde de unga med Matisse som ledare få
vägledning mot den dekorativa verkan som de eftersträvade. Medan några av
dem hade som slutmål att kombinera denna klara form och lysande färg
De med djup och nästan
hemlighetsfull intensitet klingande blå
och gröna färgtonerna i detta
yppiga skogslandskap vittnar om den
betydelse som Gauguins måleri haft
för Matisse. I denna målning ser
man hur han är på väg att överge
den tidiga brokigheten och hårt
markerade linjerytmen.
Förgrundens vegetation är visserligen
tecknad med dekorativa konturer, men
bakgrunden är målad mera lätt
och skimrande.
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
