Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Matisse och den dekorativa expressionismen (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
med psykologisk fördjupning av det innehållsliga, lät emellertid Matisse
de rent formella problemen bli ensamhärskande. —»För mig ligger allt i
kompositionen. Det är därför nödvändigt att från första stund ha en klar
vision av helheten. Jag kunde anföra en mycket stor skulptör som gjort
beundransvärda saker; men för honom är en komposition inte något
annat än en sammanställning av lösa stycken; följden blir förvirring i
uttrycket. Betrakta däremot en målning av Cézanne; här är allt så väl
sammanfogat, att vilket avstånd man än väljer att se den på och hur
många figurer det än rör sig om, har man ingen svårighet att urskilja
kropparna och uppfatta sammanhanget mellan dem och deras olika
lemmar. Om det i en tavla härskar reda och klarhet så beror det på att
denna reda och denna klarhet från början ingick i konstnärens tanke.
Även om figurernas armar och ben bildar överskärningar och blandas,
bevarar varje lem för åskådaren sitt samband med kroppen och dennas
funktion i bilden: varje spår av förvirring är försvunnet.» — Man kan
ta några exempel. Matisses självporträtt från 1906 har en tidlöst sträng
upphöjdhet som om det vore hämtat från en mosaik i Ravenna. Inom
kantiga mörka linjer har färgytornas variation begränsats till ett
minimum, man kan jämföra denna målning med Cézannes självporträtt i
liknande ställning för att se hur radikal förenklingen är hos Matisse. Ändå
finns det en vilja till plastiskt modellerande form i detta huvud, som
saknas i många av konstnärens tidiga arbeten, till exempel i Luxe, calme et
volupté, där den absoluta planmässigheten är genomförd. Man kan
således med all rätt tala om ett abstrakt måleri, eftersom allting är
eliminerat med undantag för den stenografiskt sammanfattade rytmen i linjer
och ytor. En annan abstrakt riktning som just vid denna tid höll på att
ta form, kubismen, abstraherade i stället färgen och det rörliga
linjespelet, den sökte det statiska medan Matisse och hans krets odlade en
dynamisk rytm, som de kände stå närmare verkligheten. Båda
riktningarna åberopade Cézanne som lärofader och båda byggde mycket på
primitiv konst, men Matisses riktning är inte bunden av regler och system.
Det kommer fram i hans manifest på flera ställen. — »Jag tycker om
detta yttrande av Chardin: Jag lägger på färg tills det blir likt.’ Och
detta av Cézanne: Jag vill göra en verklig avbild’ och även detta av
Rodin: ’Kopiera naturen!’. Leonardo da Vinci sade: ’Den som kan
kopiera kan skapa.’ Folk som försöker arbeta efter färdiga stilregler och
frivilligt avlägsnar sig från naturen har fått det hela om bakfoten. En
konstnär bör teoretiskt göra klart för sig att hans målning är en
konstprodukt, men när han målar bör han ha känslan av att ha hållit sig till
verkligheten. Och till och med när han frigjort sig från naturen, bör han
bevara övertygelsen att det endast skett för att han skulle vara i stånd att
återge den så mycket fullkomligare.» — Den dynamiskt levande form
som Matisse vid denna ungdomstid omkring 1910 så gott som uteslutande
25
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
