Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Matisse och den dekorativa expressionismen (l. e. å.) - Kretsen kring Matisse (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
Henri Matisse, Odalisk, 1921.
Musée d’Art Möderne, Paris.
Mycket av den sensuella
livsnjutningen hos Delacroix och
Renoir, som dessa båda demonstrerat
i liknande motiv, återkommer hos
Matisse i hans odaliskmålningar.
Men den rent artistiska synen på
motivet är likväl förhärskande hos
honom, och man märker tydligt att
hans huvudintresse har varit att
låta de stora, mörka ytornas tyngd
brytas av den ornamentala
elegansen i de ljusare partierna.
Endast de skimrande mjuka
färgtonerna i kvinnans nakna kropp
bryter sig ut som spontan
skildring.
När Matisse vid 30-talets början fick det ärofulla uppdraget att
dekorera en amerikansk museibyggnad, Barnes Foundation i Merion, sökte
han sig tillbaka till sin ungdoms stil och gjorde ett utpräglat abstrakt
rytmiskt mönster av dansande kvinnogestalter. Detta får dock betecknas
som en lösning i kompromissens tecken. Med så mycket mera
överraskande kraft visade därför efter ånyo ett behagligt mellanspel den
sjuttioåttaårige konstnären att han trätt i intimare kontakt med tiden
med serien Jazz av 1947, som hänger nära samman med abstrakta och
konkreta strömningar vid det andra världskrigets slut.
Kretsen kring Matisse
Genom sin direkta lärarverksamhet blev Matisse en stilbildare av
största betydelse för den samtida konsten. I de skandinaviska länderna
fick han sina mest läraktiga efterföljare, som ibland blev enbart
imitatörer av hans verk. Också många tyska målare har så fullständigt tillägnat
sig hans dekorativt ytbundna stil med sina behagliga ideal, att deras
egenart fullständigt försvunnit. Fransmännen själva har varit mera
för-behållsamma inför hans måleri. I den ursprungliga fauvistiska kretsen
från 1905 är Raoul Dufy (f. 1877) den som står Matisse närmast, men
det är ingen fråga om lärar- och elevskap utan snarare en gemenskap i
synsätt och konstnärlig uppfattning. För Dufy är de krumeluriga
arabeskerna, med vilkas hjälp han återger verkligheten, en formskatt som han
behandlar med samma ornamentala glädje som en allmogemålare sina
kurbitser. Medan Matisse för det mesta är behärskat återhållsam vid
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
