Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Matisse och den dekorativa expressionismen (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Henri Matisse, Huvud i vitt och
rosa, 1911. Privatägo. Tydligare
än i detta arbete har konstnären
aldrig visat, hur mycket
kubister-nas samtidiga experiment fångade
hans intresse. Det blir dock endast
ett dekorativt system och ingen ny
omformning av verkligheten.
Henri Matisse, Ormflickan, 1911
—1913, brons. Nationalmuseum,
Stockholm. I några tidiga
skulpturer arbetar Matisse med den
kvinnliga kroppen på fullständigt
samma sätt som i målningarna.
Rytmen är det viktigaste och den
åstadkommer han genom att
förtunna och dra ut formerna samt att
verkningsfullt överbetona dem där
tyngden behövs, höftpartiet och det
högra underbenet.
lades för att tillägna sig hans stil. Särskilt de skandinaviska eleverna var
talrika.
Emellertid kunde inte denna något hårda linje- och ytkonst i längden
tilltala Matisse som var så avgjort inriktad på det angenäma. Några
vintrars uppehåll i Marocko förde honom i ny direkt kontakt med en
yppig natur som kunde inspirera honom, och under dessa år strax innan
det första världskriget mognar hans koloristiska finess till fulltonig
harmoni. I de stora landskapsmålningarna är han rikare och mjukare i
kompositionen än i de tidigare verken. Framför allt åstadkommer han detta
berikande genom att bli djupare och dunklare i färgen. Den nästan
brutala skärpan i de tidigare av honom så gärna använda kontrasterna
mellan rött, blått och grönt försvinner och i ställer kommer mera
lågmälda harmonier i djupblått, violett och dunkelgrönt. Svart och grått
börjar också uppträda som självständiga färger i hans koloristiska system.
I stilleben och interiörbilder utvecklar han sedan detta förfinade måleri,
som i sin anda återgår på den franska traditionen, först på Cézanne men
därifrån bakåt mot Corot och Chardin. Sedan han 1917 bosatt sig i
Nizza, får denna vilja till yppighet och harmoni riklig näring av den
gynnsamma jordmånen. Från och med denna tid är Matisse inte längre
någon problemsökare utan har funnit den för hans läggning slutgiltiga
lösningen på varje målerisk fråga. I yttre mening händer det ingenting
i hans konst längre. Det är den exklusive konstnären som har dragit sig
tillbaka till sitt elfenbenstorn. Vad som sker i yttervärlden har alltid
bekymrat Matisse ovanligt litet, den som utan alla förkunskaper ser hans
målningar kan ur dem omöjligt läsa ut någonting annat än att världen
är ljuvlig att vara i och människan inte får störas i sin fridfulla siesta.
Det är en serie inbjudande sommarrum med utblick mot en varm
sydländsk natur, eller det är kyskt sensuella odalisker i praktfull orientalisk
inramning. De färgstrålande arabeskerna har fått en kroppslig rondeur
som saknades i konstnärens tidigare arbeten. Samtidigt blir hans konst
mer och mer spänningsfri, för det huvudsakliga han eftersträvar är de
raffinerade och subtila färgkombinationerna. Detta är visserligen det som
han alltid framför allt utmärkt sig igenom, men det har aldrig varit så
utpräglat som under 20-talet. I denna sin vilja att behaga blir han en
parallellföreteelse till rokokons Boucher, som hade till sin uppgift att
behaga furstemakten och hovadeln med sin vänligt charmerande konst. Matisse
har fått nöja sig med de olika kontinenternas plutokrati, men hans konst
är en minst lika lyxbetonad företeelse som den hovkonst som florerade
under tidigare sekler. Det är helt naturligt att han så småningom visar
sig reagera mot denna alltför insmickrande lätthet. Han börjar pröva
på hårdare spänningar i färgen och kantigare styrka i föremålens
arrangemang. Som många betraktare har anmärkt, målar han ingenting annat
än stilleben vare sig det är personer eller döda ting, som han skildrar.
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
