Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Kretsen kring Matisse (l. e. å.) - Tendenser mot gotik (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Äström
avstå från att skildra ljuset och luften som omger tingen. Han
kombinerade luftperspektiv och bilddjup med summariskt förenklad form utan
att låta någondera dominera. Hans kolorit var raffinerat återhållsam och
höll sig företrädesvis till milda gråtoner, dock utan att bli blodlös och
förtunnad. Den egna personligheten, som är så starkt framträdande hos
de flesta moderna konstnärer, lät han komma i skymundan. Men han
var klassiker utan att gripa till hela det konventionella gamla
formförrådet, han skildrade sin egen samtid okonstlat och stillsamt utan den
minsta tendens åt något håll. Många konstnärer i olika länder har också
inspirerats av hans försynta och kräsna måleri.
Av Cézannes mäktiga slutverk, den aldrig helt fullbordade De
badande, inspirerades den unge Matisse till sitt första storverk Calme,
luxe et volupté. Han fortsatte vidare och nådde fram till en helt egen stil,
medan Emile Othon-Friesz (f. 1879) stannade kvar vid denna målning,
både vid dess motiv och stil. Sålunda har han blivit fauvismens formelle
klassiker, men man finner mera barockymnighet i hans målningar än
den värdiga stillheten hos Poussin och Ingres. I saftigt gröna arkadiska
landskap med sensuell ymnighet i den pastosa färgen vimlar köttfärgade
nakna gestalter med livliga gester och kroppsställningar. Det är
utpräglade bildfantasier liksom Matisses kompositioner och liksom Cézannes,
men de är mycket mera jordbundna och tunga. Han överger
ytmässig-heten ganska snart för en plastiskt modellerad form, och de mänskliga
gestalterna står bulliga mot lika rundade vegetationsformer.
Tendenser mot gotik
Att André Derain (f. 1880) begynte sitt måleri i van Goghs tecken med
Matisse och expressionisten Vlaminck som inspirationskällor, har inte
hindrat honom att senare åtskilliga gånger byta ideal för att slutligen
hamna i tung klassicism. Under åren från sekelskiftet fram till omkring
1908 använde han sig av en gällt lysande kolorit i kompositioner av stark
rytmisk förenkling, tämligen lika Matisses samtidiga arbeten men ännu
mera van Goghska. Figurstudier och stadsbilder var de vanligaste
motiven för honom liksom de andra i gruppen. Bekantskapen med
negerskulpturen kom att bli avgörande för honom, deras strama fasthet och
tydliga accentuering av formen ledde honom mot ett färgfattigt
figurmåleri av plastisk betoning. Derain kom därmed att lämna
Matisse-gruppen, vilket även Georges Braque hade gjort, och i stället sluta sig till
kretsen kring Picasso, där just kubismen höll på att ta form. Renodlad
kubist blev han dock aldrig. I stället kom hans stil att få ett visst gotiskt
drag, tendensen mot det vertikala i de nästan skulpterade gestalterna
med sin omväxling av konkaviteter och konvexiteter.
A. Modigliani, Huvud. Kalksten.
Museum of Modern Art, New
York. Det enorma intresset för
primitiv skulptur, som för de flesta
konstnärer vid denna tid resulterade
i direkta övningar i negerkonst,
delades också av den unge
Modigliani. Han sökte sig emellertid
också till tidig fransk medeltid,
där samma former kunde
återfinnas, fast i sprödare utformning.
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
