Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Kubismen (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Pablo Picasso, Dansande kvinna,
1907. Privat ägo, USA.
Målningen är utförd vid samma tid som
konstnären avslutade »Flickorna
från Avignon». Samma inflytande
från den afrikanska negerkonsten,
som kan urskiljas i de senare
figurerna på denna målning, ger sin
prägel åt denna expressiva figur.
majestät, medan den hos andra hade sällskap av Ingres’ Odalisk eller
Turkiskt bad, någon av Davids stora kompositioner eller någon
harlekin-målning av Cézanne. Några målare vände sin uppmärksamhet så långt
tillbaka som till den franske 1600-talsmålaren Georges Dusmenil de la
Tour, som tidigare varit alldeles obeaktad, eller till prekubisten framför
andra, Piero della Francesca. Störst betydelse av dessa hade avgjort
Seurat; i hans målningar kunde de uppmärksamma iakttagarna finna
fulländade lösningar till alla de problem som upptog dem. Den
matematiska precisionen i hans bilduppbyggnader låste fast varje
rörelseelement på sin plats och förvandlade det till ett för helheten absolut
nödvändigt ornament, bundet till ytan men ändå skildrat så att det gav
illusion av volym och form.
Tanke, avsiktlig beräkning och sträng logik är egenskaper som framför
allt präglar kubismen och som kan kännas som utpräglat franska. Men
det finns också i denna riktning något av furia, iskall hänsynslöshet och
brutalt bildstormeri, som inte alls verkar franskt. Hade de kubistiska
målarna uteslutande varit fransmän, hade de förmodligen kunnat nöja
sig med att ta upp till förnyad prövning den klassiska traditionen
Pous-sin-David-Ingres, som så grundligt vitaliserats av Cézanne. Nu utgjorde
de emellertid en kosmopolitisk grupp, där huvudfigurerna var två
spanjorer, Pablo Picasso och Juan Gris, två fransmän, Georges Braque och
Fernand Léger och den andlige ledaren Guillaume Apollinaire genom
sitt polsk-italienska påbrå inte var alltför tyngd av fransk tradition. Men
just genom denna heterogena sammansättning, där mycket olikartade
temperament spelades ut mot varandra i gemensam vilja att bygga upp
en ny konst av klarhet och förnuft, kunde kubisterna nå så mycket längre.
De kunde bilda krönet på en klassisk tradition och samtidigt vara
revolutionerande nya. Ur deras verk växte till stor del den rent abstrakta
ickeavbildande konsten fram, och utom och inom Frankrike kunde kubismen
ge stimulans åt riktningar som hade likartade syften.
Om kubisternas mål och i synnerhet deras medel berättar naturligtvis
först och främst deras målningar men också en ovanligt ymnig litteratur
från samtiden. Många av de utövande målarna tycks ha fruktat att deras
konstverk inte skulle kunna uttrycka deras avsikter tillräckligt väl, och
därför har de författat traktater om kubismen som komplement till sina
arbeten och som ytterligare förtydligande till de entusiastiska lovorden
från de tillskyndande konstskribenterna, Max Jacob, Maurice Raynal
och först och främst Apollinaire. Själva utgångsläget och huvudtendensen
karakteriserades vid 20-talets början av målarna Ozenfant och Jeanneret:
»Medan fauvisterna med all frihet ägnade sig åt något som i sig själv
inte är frigjort, nämligen avbildandet, kände och förstod några målare
att detta i själva verket endast var en frihet inom en gällande lag. De
föresatte sig att se, om denna lag egentligen hade något berättigande och
403
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
