Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Kubismen (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Pablo Picasso, Manlig modell,
1908. Privat ägo, Paris. I denna
hårt accentuerade volymskildring
illustreras tydligt med vilken
omsorg Picasso ägnade sig åt det
rent skulpturala.
Juan Gris, Hommage å Picasso,
1911. Facetternas blixtrande
ljusbrytningar är satta i rytmiskt
system och bygger ett abstrakt
mönster av mörkt och ljust över den
underliggande kroppsliga enheten.
och oss en länstol att vila ut i från tidens oro. Vi luta oss tillbaka bekvämt
och suga in livets vällust. Picasso bjuder oss en stol med spikar i sitsen.
Han tillåter oss ingen behaglig tillvaro, han vill i själva njutningens
stund pina oss. Matisses konst är en lovsång. Hans fina gracila linjer bölja
i en rytm, som vaggar oss in i välbehag. Hans färg strålar av ljus glädje,
han visar oss tingens skimrande yta. Han vill ge oss
lycksalighetstill-ståndet, och för honom heter det: den sensuella charmen. Picasso hatar
detta tillstånd utan handling. Hans flickor från Avignon få inte bedraga
oss med sensualism och inte söva oss med charm. Picasso vill få oss att
lära känna livets olösta konflikter, kampen mellan oförsonade krafter.
Han är inte lyriker som Matisse, men dramatiker. Hans linje böljar inte,
den går hård och bruten, full av spetsiga vinklar som sticka. Han späker
färgen för att vi inte ska förvillas av dess lockelser. Han vill inte ge oss
tingens färgrika yta, men tingens av motsatser fyllda innehåll, deras inre
plastik.»
Målningen framställer fem kvinnliga gestalter, vända mot åskådaren
utan någon bestämd sysselsättning eller i något annat logiskt
sammanhang än deras arrangemang för att fylla bildens yta. Den poetiska titeln
har tillkommit avsevärt senare än målningen och alluderar ingalunda på
påvestaden utan på en bordell i Barcelona. I några tidigare skisser är
miljökaraktären tydligare framhävd samtidigt som man kan uppfatta
en sorts berättande handling med manliga besökare, men i sin strävan
att nå en bildverkan av nytt slag har Picasso renodlat formskildringen
av de fem kvinnogestalterna. Liksom Matisse har han avstått från alla
försök till perspektivverkan. Figurerna är helt bundna vid ytan, men
målningen ger likväl intrycket av en sorts lågrelief med en invecklad rytm
av skuggade och belysta plan. Belysningen kommer dock inte från något
bestämt håll och kan därigenom inte ge klarhet åt rumsbegreppet. Det
verkar snarare som om en mängd strålkastare från skilda håll upplöste
och oroade den sedda verkligheten. Kantiga färgplan som trängs med
varandra i hårda vinklar, ger endast antydningar om de kroppar som
de skall föreställa. Denna ytskildring är dock inte något alldeles nytt.
Som målaren Ozenfant tidigt påpekade går denna mönstring av ljust
och mörkt inskrivet i ett kantigt vinkelverk, som endast delvis åtskiljer
färgplanen, tillbaka till Cézanne. I dennes halvt abstrakta akvareller
eller i skildringarna av Bibemus stenbrott har konstverkets yta just denna
karaktär. Om man vänder dem upp och ned, så att man blir fullständigt
befriad från det avbildades betydelse, kan man lättare urskilja denna
ytdekorativa princip, och det var just vad kubisterna gjorde. Betraktar
man närmre hur Picasso utformat de enskilda figurerna, visar det sig att
mankan urskilja två olika stadier. De tre gestalterna till vänster är
tidigare, och deras hårda enkelhet har satts i sammanhang med fynd av
spansk förhistorisk konst, som livligt intresserat Picasso. Hans bekantskap
405
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
