Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Kubismen (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Albert Gleizes, Fotbollsspelare,
1912. Privat ägo, Frankrike.
Utanför Braques och Picassos
slutna arbetsgemenskap arbetade
andra kubister med rörligare motiv
och brokigare färg.
tiden åt begrundan över de idéer som här framkommit. Efter Cézannes
anvisningar sökte han återge tingens fasta volymer i geometrisk
förenkling, samtidigt som han utnyttjade negerskulpturens blockartade
volymer. I dessa arbeten märks alltid en viss expressionistisk överdrift och
ett häftigt patos, som står i avgjord kontrast mot de abstrakta
principerna i »Flickorna från Avignon». Denna tid har blivit kallad hans
negerperiod, men det är att märka att han alltid ägnade den fornspanska,
för-romerska skulpturen ett stort intresse. Vid denna tid gjorde Picasso också
närmre bekantskap med Rousseau Le Douanier, och den stränga
fron-tala enkelheten i dennes primitiva målningar måste också ha gjort
intryck på honom. Rousseau uppskattade likaså den unge spanjorens konst
— »vi båda är de två största målarna i vår epok, du i den egyptiska stilen
och jag i den moderna» — lär han ha sagt på sitt naivt rättframma sätt.
Bland de parisiska konstnärerna var det annars Derain som vid denna tid
stod Picasso närmast i sina syften. Hans negerperiod var emellertid mera
stel och hårt stiliserad. Trots de primitiva formerna blir huvudintrycket av
Derains måleri från denna tid, att det är en sorts ny antik han skapar
som inte är alldeles oberoende av den klassiska, och detta blir efter några
år alldeles tydligt, när han via högtidlig gotik avlägsnar sig helt från
Picasso. I stället kommer Picasso och Braque att arbeta sida vid sida
från 1909 till det första världskrigets början, ibland i en sådan
arbetsgemenskap att deras målningar blir omöjliga att skilja från varandra.
Därigenom blir det också nästan omöjligt att särskilja dessa båda
målares insatser under kubismens första period, den som brukar kallas den
analytiska kubismen. Att analysera är ju att utreda, att upplösa något
i dess beståndsdelar för att få en klarare överblick. Det var det yttre
motivet, den verklighet som skulle avbildas, som blev föremål för denna
analys. Detta innebär att de kubistiska målarna arbetade med förståndet
och inte bara som fauvisterna några år tidigare mer eller mindre
planlöst rev ned alla gamla begrepp och litade blint på sin egen instinktiva
förmåga. Men man får ingalunda gå så långt, att man tror kubismen
endast vara uttryck för ett geometriskt-matematiskt intresse hos
målarna. De är ingalunda specialiserade till kantigt geometriska former
utan tar upp många av verklighetens rundade och böjda former, och
framför allt är de konstnärer som tänker på den estetiska effekten av
deras målningar och inga filosofer. Det myckna efterfilosoferandet om
kubismens mening, som låter deras tendenser börja hos Platon i en av hans
dialoger, har endast trasslat till det självklara faktum att en riktning av
detta slag måste uppstå just vid denna tid som motsats till de våldsamt
subjektiva och expressionistiska experimenten. Kubisternas opposition
riktade sig först och främst mot allt det gamla måleri som hade sökt att
verka som optisk illusion, som hade imiterat verkligheten och som
uttrycket löd »slagit hål i väggen». Alltsedan renässansens teoretiker hade
407
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
