Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Kubismen (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
fullkomnat perspektivets regler, hade allt måleri, även fauvisternas,
arbetat från en enda fixerad utgångspunkt, konstnärens plats i rummet.
De olika beståndsdelarna av motivet hade framställts så som de syntes
under ett visst bestämt förhållande. Men detta idealfall med den
orubblige iakttagaren har verkligheten sällan någon möjlighet att bjuda.
Man upplever ju sin omvärld framför allt genom att man rör sig i den,
går runt omkring dess olika föremål och upptäcker deras olika sidor.
Kubisternas första slutsats var således, att ett måleri som band sig vid
fastlåsande perspektivistiska regler aldrig skulle kunna ge något absolut
och säkert. Detta resonemang får ett gott stöd av Einsteins
relativitets-teori, som kanske inte var ordagrant bekant för målarna men som var
en av grunderna för den allmänna skepticism som framkallade kubismen.
Vidare betonade de, att konstnärerna först och främst har att rätta sig
efter sitt material och sina uttrycksmedel. Dukens plana yta kan aldrig
bli annat än plan, hur de än behandlar den, oljefärgen kan aldrig ge
annat än en falsk illusion av distanser och plastiska former. Men om
man använder den färgade ytan på rätt sätt, kan man ge en bild av
verkligheten som är äkta därigenom att den lyder måleriets lagar.
Målningen är en värld för sig själv, parallell med den yttre verkligheten. Till
liknande slutsatser kom också Matisse och andra av de ursprungliga
fauvisterna, men själva avbildandet blev dock alltid så viktigt för dem
att de inte drog ut fulla konsekvenser.
Kubismen 1909—1912 brukar kallas analytisk kubism. Tidsmåttet är
naturligtvis endast ungefärligt och har sin giltighet främst för Braque
och Picasso. Under denna period slöt sig en rad anhängare till dessa
båda som dock inte utställde offentligt. Albert Gleizes, Jean Metzinger,
Francis Picabia och Robert Delaunay kom 1909 och nästa år sällade sig
bland andra Fernand Léger, Juan Gris och Jacques Villon till sällskapet.
1912 bildade dessa anhängare gruppen Section d’or.
1909 är både Picasso och Braque främst inriktade på att lösa
volymskildringens problem. I figurer, stilleben och landskap inskränker de
motiven till få, men omsorgsfullt artikulerade former. Benämningen
kubism, som ju tillkommit mera av en slump, är inte särskilt betecknande
ens för detta stadium, för det är sällan kuber de framställer och inte heller
de av Cézanne rekommenderade kloten, konerna och cylindrarna. I
stället målar de prismor, oregelbundet kantiga kristalliska former. De
mjukt oregelbundna formerna i naturen korrigeras till större skärpa, så
att ett jämnt och milt ljus kan reflekteras i dessa liksom blänkande ytor.
Facettkubism har man mycket träffande benämnt detta stadium.
Koloriten tar inte längre någon hänsyn till föremålens olika lokalfärger utan
reduceras till grå, bruna och blekgröna toner. Centralperspektivet är i
huvudsak bibehållet, någon upplösning eller omgruppering av
motivbeståndsdelarna har ännu inte uppträtt.
Fernand Léger, Komposition, 1918.
Teckning, privat ägo.
Människokroppens fulländade maskineri blev
ledmotivet för den ingenjörsmässigt
kylige Léger. Hans figurer är som
robotar i blänkande stål, han bryter
inte med det plastiska och
kroppsligt enhetliga.
408
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
