Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Kubismen (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
mönstrade i brokiga färger och de talrika föremålen har mjukt buktande
konturer. »Rokoko-kubism» har den amerikanske forskaren Barr
benämnt denna och några liknande målningar. Men härefter kom
omedelbart en reaktion i några arbeten av rätlinjig stränghet, och ungefär
samtidigt gjorde han sina första teckningar i klassisk stil. 1917 prövade
Picasso något alldeles nytt, han blev dekorationskonstnär. Han kallades
till Rom av den ryska balettens ledare Diaghilev för att göra
uppsättning och dräkter till baletten Parade, som blev en stor succé och under
de följande åren gjorde han flera andra uppsättningar. Endast enstaka
detaljer kan betecknas som kubism i dessa arbeten. Först 1921 återvände
han till kubismen och gjorde den stora sammanfattningen därav i »Tre
musikanter».
Georges Braque har aldrig spelat någon sådan hjälteroll. Hans
insatser i kubismens utvecklingshistoria har visserligen varit väl så
betydelsefulla som Picassos, men det är något av trygg fransk
hantverks-tradition i hans konst. Hans liv var inte så romantiskt och händelserikt,
dess väg gick från solid borgerlighet över en mera allmän bohemperiod
till ett nytt lugnt och stilla stadium. Han deltog i världskriget med
utmärkelse, sårades och var inte med om slutskedet men hade under dessa
år inga tillfällen till konstnärlig verksamhet. Hans konst väckte mera
uppmärksamhet än vad personen gjorde, och dess mest utmärkande
egenskaper var delikatessen och finessen. Omsorgsfullt inträngande och
lugnt vederhäftig är Braques konst, som i motsats till Picassos oroliga
växlingar har en stillsam och poetisk rofylldhet. Braque kommer också
att följa denna redan utstakade väg i fortsättningen. Mot Picassos
spanska mystik sätter han fransk förnuftsklarhet, och det kan ofta på ett
förvånande sätt förefalla som om han följde traditionen i stället för att
som det i verkligheten är komma med nytt.
Under sina första kubistår anslöt sig Juan Gris (1887—-1927) nära till
landsmannen Picasso och därmed också till Braque. Men det är en
utpräglad självständighet redan i det sätt på vilket han omformar
facettkubismen till fri verklighetsanalys. Han går mera i Seurats fotspår än
i Cézannes och fogar planen samman i geometriskt rytmisk enhet utan
att bryta sönder verklighetssammanhanget så grundligt som de båda
kamraterna gjorde. Därför har han också utnämnts till klassikern i
ku-bisternas krets. Hans målningar är mera definitiva och går lättare att
uttolka efter gamla synregler. Han använde formerna för att de skulle
föreställa något och inte bara vara ytdekorativa mönster. Ryktbart är
det yttrande varigenom han för kubismen tillbaka till den klassiska
traditionen, »av en butelj gjorde Cézanne en cylinder, av en cylinder
gör jag en butelj, en alldeles bestämd butelj». Från 20-talets början blev
Gris också närmast klassicist i gammal vedertagen mening, fast med
bibehållande av en stor del av kubisternas formspråk. När han 1924
416
Trots den koloristiska och formella
strängheten är det likväl glad
livs-bejakelse och verklighetskärlek som
ytterst präglar motstående målning.
I kompositionens centrum står
ölglaset med sitt bräm av skum, som
är den enda realistiskt levande
formen tillsammans med den
underliggande brickans mjuka träådring.
Två schackbräden som lagts över
varandra åstadkommer genom sin
transparens ett lustigt geometriskt
mönster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
