Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Dada, det första världskriget och »förnuftets generalstrejk» (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
för att förstörelsen skulle kunna bli perfekt, hade hos anhängarna av
denna rörelse framkallat ett förakt för och en leda vid all organiserad
civilisation. Dessa unga, högt begåvade människor var konstnärer och
intellektuella, fyllda av förtvivlan inför det som skedde omkring dem.
De ville göra revolt mot det bestående, riva ner allt, men de hade ingen
lust att ersätta det gamla med något nytt och bättre. De var fullkomligt
illusionslösa, medvetna om alltings förfärande meningslöshet. De trodde
inte på något bättre. Deras slutmål var total anarki och upplösning.
De såg mot kaos som mot ett ideal. Rörelsen blev kallöd Dada och döptes
1916 i Zürich av en ung rumän, Tristan Tzara, som studerat filosofi
men mer intresserat sig för poesi. Som faddrar tjänstgjorde Hans
Arp, konstnär från Strassburg, Hugo Bali och Richard Hülsenbeck,
poeter från Tyskland, vilka alla hamnat i Zürich som flyktingar undan
kriget. Hans Arp har på sitt speciella Dada-vis berättat om dopet i
tidskriften Dada 1921: »Härmed förklarar jag att Tristan Tzara fann
ordet Dada den 8 februari kl 6 om aftonen. Jag var närvarande med
mina tolv barn då Tzara för första gången uttalade ordet, som väckte vår
berättigade entusiasm. Det hände på Café Terrasse i Zürich och jag hade
en vetebulle i vänstra näsborren. Jag är övertygad om att detta ord inte
har någon som helst mening och att bara idioter och spanska professorer
kan intressera sig för data. Det som intresserar oss är uteslutande andan
i Dada, och vi var f.ö. alla dada innan Dada blev till.» På måfå hade
Tzara fört en papperskniv över bladen i Larousses franska
konversationslexikon. Den hade hejdats vid ordet »dada» (gunghäst, fix idé).
Detta hände i Zürich 1916. Det neutrala Schweiz hade under kriget
blivit en uppsamlingsplats för vinddrivna existenser: tyska och franska
antimilitarister; ryska anarkister och revolutionärer; konstnärer och
intellektuella från Balkanländerna; människor som förenades i missnöje
med tillvaron och vilkas diktan och traktan gick ut på att störta det
bestående, att framkalla kaos i den västerländska civilisationen. De
samlades i olika kotterier, och skillnaden mellan dessa kotterier låg
egentligen endast i olika uppfattningar om bästa metoden att framkalla
upplösningen. Vid ett stambord satt Lenin i kretsen av sina trogna.
Vid ett annat satt dadaisterna, lika måna som bolsjevikerna att
ödelägga allt. Men Dada såg i motsats till de ryska revolutionärerna
slutmålet i detta ödeläggande; det var deras sätt att ge uttryck åt tillvarons
meningslöshet. Revolutionärernas vapen var bomben; Dadas var löjet.
Dadaisterna fann snart att bästa sättet att underminera borgarnas tro
på alla moraliska och estetiska värden var att förlöjliga den tron och
de konstaterade att ett utmärkt medel var att göra skandal.
Det började med att Hugo Bali öppnade en liten krog i slutet av 1915
som han i sitt förakt för allt förnuft ironiskt uppkallade efter den
förnuftige Voltaire. Där samlades konstnärer och litteratörer; de hängde upp
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
