Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Dada, det första världskriget och »förnuftets generalstrejk» (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Pissoir av porslin, signerad R.
Mutt, insänd till New-
York-salongen 1917.
sina målningar och teckningar på väggarna, de musicerade och
anordnade uppläsningar och de gav ut tidskrifter som med tiden blev allt
underligare. Allt var en kaotisk blandning av expressionism och futurism och
präglat av en destruktiv humor. I februari 1916 kom Richard
Hülsen-beck som flykting från Tyskland. »Och den 30 mars», berättar Bali,
»gav vi på initiativ av Tristan Tzara en strålande föreställning med
negermusik, där Tzara, Hülsenbeck och Janko för första gången läste
sina simultanistiska dikter», dvs. de läste dikterna i munnen på varandra.
Den borgerliga publiken var förbryllad men ännu inte skandaliserad.
Därmed var emellertid den oavbrutna rad av bisarra föreställningar
inledd, vilkas ändamål och syftning med tiden syntes allt klarare: man
ville väcka uppseende genom att göra skandal; man ville håna allt som
hölls heligt av de ärbara borgarna; man ville nå så långt att dessa städade
och väluppfostrade medborgare i raseri över vad de såg och hörde,
skulle demonstrera sin indignation på ett sätt, som stred mot all
konventionell uppfattning. På det viset skulle Dada locka fram
destruktions-tendenser hos de anständigaste.
1917 kom den spanske konstnären Francis Picabia (f. 1878) till Zürich
från New York med nya impulser. Därmed blev Dada ännu mer rabiat i
sin destruktiva nihilism. I New York hade nämligen mycket tidigt visat sig
tendenser i dadaistisk riktning. Där bodde sedan 1912 den franske
konstnären Marcel Duchamp (f. 1887), yngre bror till kubistmålaren Jacques
Villon och skulptören Duchamp-Villon och själv ursprungligen kubist.
Han hade känt en stor leda vid alla de franska konstriktningarna som
kämpade sig fram till en plats i solen omkring 1910. Han såg i dem
ingenting annat än olika manifestationer av en och samma renodlade
esteticism. Han började tvivla på konstens framtid. 1912 lancerade han något
som han kallade »ready made» — färdiggjort. Det var fabriksgjorda
föremål, som han själv inte förändrade det minsta. Men genom att visa
dem i en för deras rätta ändamål alldeles omotiverad miljö försökte han
förläna dem ett ändamålslöst estetiskt värde och dessutom väcka publiken
genom att chockera den i dess vanetänkandc. Så småningom blev hans
negativism dominerande: han ville visa att konstnärens uppgift skulle
inskränka sig till ett utväljande av redan existerande föremål, inte till ett
skapande av nya konstverk. Han ville därmed demonstrera sitt förakt för
all skapande verksamhet. Han började ställa ut sådana föremål —
»ready made» — på konstutställningar. 1914 lämnade han in ett
cykelhjul, som han omsorgsfullt signerade. På independentsalongen i New
York 1917 blev juryn ställd inför den pinsamma situationen att diskutera
möjligheterna att acceptera eller refusera en fullt autentisk
porslinspissoir, signerad R. Mutt. Duchamp, som satt i juryn, kämpade för detta
föremål; han gjorde det hela till en principsak. Juryn tvingades till en
fem timmars debatt, varefter Duchamp resignerade. »Konstverket»
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
