Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Dada, det första världskriget och »förnuftets generalstrejk» (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Dadaistisk skulptur. Dadas
sammanställande av detaljer utan
gemensamt inre samband och gjort
enbart för att betona det
meningslösa, har fått en utmärkt
illustration i denna »skulptur».
minutiöst, för att effekten skulle bli stegrad för varje gång. Men därmed
hade Dada dömt sig själv till döden. Dada skulle arbeta för anarki, kaos
och upplösning. Dada skulle själv föregå med gott exempel. Dess valspråk
hade varit: »Den sanna Dadaisten är emot Dada. Alla är Dadas
direktörer.» Men nu tvingades Dada av övermäktiga omständigheter att i
allt strängare organisation arbeta för Dada. Samtidigt började en kamp
om makten mellan några av förgrundsfigurerna, vilka var och en ville
leda Dada efter sina idéer och som av de övriga krävde underdåning
lydnad. Picabia var den förste som bröt med Dada 1921.
Dadas dödskamp blev lång. Ännu fortsatte de skandalösa
föreställningarna. Vernissagen på Max Ernsts utställning 1922 hörde till de mera
framstående skandalerna. En journalist beskrev den: »Med sedvanlig
dålig smak vädjar dadaisterna denna gång till människornas skräck.
Scenen är en källare med alla ljus släckta. Stönanden hörs genom en
trappdörr. En annan spektakelmakare, som gömt sig bakom en skänk,
utslungar förolämpningar mot de mera celebra besökarna. . .
Dadaisterna, utan slips men i vita handskar, vandrar runt lokalen. Breton
tuggar på tändstickor. G. Ribemont-Dessaignes upprepar i falsett
anmärkningen: ’Det regnar på en dödskalle’. Aragon jamar som en katt.
Ph. Soupault leker kurragömma med Tzara. Benjamin Péret och
Ghar-choune upphör inte ett ögonblick att skaka varandras händer. På
tröskeln står Jacques Rigaut och räknar med hög röst upp de besökande
damernas vagnar och pärlor.»
Inbördesstriderna blev allt hetsigare, till varje sann dadaists
uppriktiga glädje. Dada befann sig i fullkomlig upplösning. Föreställningarna
slutade numera alltid med att publiken kastade ruttna ägg på de
uppträdande och de uppträdande slogs med varandra. I dödsögonblicket
fick Dada uppleva ett överfall av sina läromästare i skandalöst
uppträdande, futuristerna, som ställde ut i närheten och som Dada inte
försummat att blodigt förolämpa.
1923 bryter Breton definitivt med Dada; han konstaterar utan
uppriktig sorg att Dada är död. Med honom följer Duchamp, Aragon,
Eluard och Soupault.
I Frankrike gick Dada under i det triumfens ögonblick, då dess egen
upplösning var total. I Tyskland tvingades också gruppen in i paradoxala
situationer. Efter vapenstilleståndet hade de tyska dadaisterna återvänt
till hemlandet, där de omedelbart etablerade kontakt med bolsjevikerna
i opposition mot Dadas ursprungliga uppfattning att politik, såsom en
alltför positiv företeelse, inte skulle få blandas in i Dadas kaotiska
verksamhet. I Berlin blev Hülsenbeck under bolsjevikernas korta regim
kommissarie för de sköna konsterna, vilkas existensberättigande Dada
principiellt förnekade. Ur konstnärlig synpunkt blev Kölngruppen annars
439
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
