Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Dada, det första världskriget och »förnuftets generalstrejk» (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
accepterades inte. R. Mutt, bakom vilken signatur Duchamp själv dolde
sig, blev refuserad. I stället skickade han en skovel, en skrivmaskinshuv
och en hattask till en exklusiv konstsalong, som med omedveten ironi
utställde dessa »readymade» tillsammans med verk av Picasso och Matisse.
I den andan utgav Duchamp sina två tidskrifter The blind man och
Wrong-Wrong.
Picabia lärde känna Duchamp och fascinerades av hans smak för den
mekaniserade formen och av hans estetiska nihilism. Också han började
ge ut en tidskrift, »291», laddad med en humor som minst av allt var
fylld av spontan livsglädje. 1917 besökte Picabia Barcelona, där han
grundade tidskriften »391», som skulle följa honom några år på hans
kringflackande resor och som var sin föregångare lik i destruktivt skämtlynne.
Redan samma år kom han så till Zürich, där han mottogs med
entusiasm i Dada-kotteriet. Dada accepterade hans och Duchamps estetiska
uppfattning, som nu alltmera tenderade mot ren konstfientlighet.
Ku-bisternas, futuristernas och expressionisternas verk togs ner från Cabaret
Voltaires väggar. Picabia hyllades av Tzara och hans vänner som
»antimålaren».
1919, då stillestånd åter rådde, lämnade Tzara Schweiz. Med honom
överflyttade Dada till Paris. I Frankrike fanns då en liten grupp av
poeter, konstnärer och intellektuella, vilka av upplevelserna under kriget
fått djupa ärr i själen. De kunde inte uthärda tanken på att människor,
som kom åter till livet efter att ha upplevt helvetet, kunde finna
tillfredsställelse i poetiskt tal om rosors doft och skönhet. Poesien i
traditionell mening var krossad för dem; den hade varit för skör för att motstå
den hårda tidens stötar. Bland dessa antiestetiska esteter befann sig en
högt begåvad ung läkare, André Breton. Han hade redan 1917 lärt
känna Dada genom dess tidskrift Dada I, som han funnit hos Apollinaire,
och han mottog nu Tzara med öppna armar.
I Paris blev Dada ögonblickligen en egendomlig publiksuccé. Parisarna
hade fått för sig att Dada var en konstriktning i vanlig mening; och
samtidigt som man var starkt begiven på sensationer, kände man en
viss trygghet i medvetandet att man hade med konst att göra. Det var
när publiken upptäckte, att den blev utsatt för blodig drift och att den
hånades för sina ädla estetiska känslor, som Dada skördade sina största
triumfer. Liksom i Zürich arrangerades en rad föreställningar av
skan-dalartad karaktär. Publikens stigande indignation var ljuv musik för
Dadaöron.
Så småningom hade man emellertid nått en sådan virtuositet i konsten
att göra skandal, att Dada otvivelaktigt började få ett visst anseende som
en visserligen nyckfull och i högsta grad förargelseväckande
nöjesinstitu-tion. Men detta tyngande anseende krävde alltmer av dadaisterna.
Man tvingades att organisera sina föreställningar, att förbereda dem
Mona Lisa med mustasch.
Omslagsbild på en av Duchamps
tidskrifter. Liksom futuristerna roade
det dadaisterna att såra den stora
publikens kulturella
anständighetskänsla, att skandalisera dess
konventionella smak. Ingenting fick
vara heligt, minst av allt de av
traditionen sanktionerade
mästerverken från gångna storhetstider.
438
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
