Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Dada, det första världskriget och »förnuftets generalstrejk» (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Max Ernst, Velocipeden av gräs
garnerad med bjällror
gråspräckliga gråhårsmännen och
tagg-hudingarna som böjer taggarna
för att tigga om smekningar. Köln,
1920—21. Anatomisk illustration
förstärkt med tusch och gouache.
Museum of Modern Art, New
York. Ernst har endast i några
detaljer förändrat bilden för att
åstadkomma en chockartad
bildverkan. »En dag 1919 blev
jag frapperad av hur sidorna i en
illustrerad katalog anfäktade mitt
nervöst upphetsade sinne. Det var
en katalog över antropologiska,
mikroskopiska, psykologiska,
mineralogiska och paleontologiska
demonstrationsföremål. Jag fann
här sammanförda så diametralt
motsatta element att helhetens
oförenlighet framkallade en plötslig
intensifiering av min synförmåga
och en drömlik följd av bilder.»
Max Ernst, Mon petit MonBlanc,
Collage 1920 ur »De odödligas
olyckor». Ernst nöjde sig inte alltid
med den givna planschen så gott
som oförändrad. Han kunde klippa
ur detaljer ur gamla
romanillustrationer eller annonsbilder och sätta
samman dem på ett nytt
överraskande sätt. Han ville
transformera alldagliga bilder till
»demonisk dramatik, som avslöjar
mina innersta drömmar». Därmed
gick Ernst över gränsen för det av
dadaisterna tillåtna. Han ville på
grundval av sina dadaistiskt
inspirerade experiment gå vidare i
positiv riktning. Detta var i själva
verket ett förräderi och pekar
definitivt hän mot surrealismens konst.
verksamhet, och de fortsatte på den väg han anvisat. Men de tillät inte
ens det kritiska sinnet deltaga; allt väljande och vrakande var för dem
övcrloppsgärning, eftersom deras avsikt inte var att söka skönheten men
att ruinera skönhetens idé.
I jämförelse med Duchamp tog dock de tyska dadaisterna i högre grad
aktiviteten i sin tjänst. De samlade på »ready made», tog dem på måfå:
tidningspapper, tapetbitar, fotografier etc. Dessa bitar satte de samman
helt slumpartat. Arp och Ernst arbetade ofta tillsammans med denna
collageteknik, som de kallade Fatagaga (fabrication de tableaux garantis
gazometriques). Själva collagetekniken var ju inte alldeles ny. Den
lånades av kubismen. Men där kubisterna arbetade intellektuellt
beräknande och ständigt sökande efter personliga uttryck för den konkretaste
verklighet, där hängav sig dadaisterna helt åt slumpen och utan någon
som helst positiv avsikt.
Samtidigt utarbetade Max Ernst sin egen personliga collagekonst,
som skulle komma att få en avgörande betydelse för den surrealistiska
konstens utveckling. Han började skära ut detaljer ur gamla xylograferade
illustrationer från 1800-talet för att sedan godtyckligt sätta samman dem.
På så sätt sökte han uppnå en överraskande och oväntad effekt. Det är
den effekten som skalden Lautréamont på 1860-talet strävade mot, då
han talade om »den gripande överraskning som framkallades av mötet
mellan en paraply och en symaskin på ett operationsbord».
Tillsammans med Baargeld sökte Ernst också att i en redan gjord
tecknings många tilltrasslade linjer upptäcka en annan teckning, vars
konturer sakta isolerades och skildes ut. Och ungefär samtidigt
experi
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
