Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Dada, det första världskriget och »förnuftets generalstrejk» (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
menterade Arp med att varje morgon, alldeles oberoende av
inspiration, göra en och samma teckning. På så sätt fick han en serie bilder,
vilkas variationer praktiskt taget var fullkomligt automatiska, helt
oberoende av tecknarens avsikter.
Det är självklart att resultaten av sådana konstexperiment skulle
förbrylla den desorienterade och konventionella publiken. Och
konstnärerna försummade inte heller att omge sina manifestationer med ett
skimmer av uppseendeväckande bisarreri.
Den mest berömda och sålunda mest skandalösa utställningen av
Dadakonst i Tyskland ägde rum 1920 i Hannover, som också hörde till
de viktigaste tyska Dadacentralerna. Där blev publiken chockerad i så
hög grad att den stormade lokalen, bröt sönder alla föremålen och
förstörde allt, till stor glädje för Dada, som däri såg en väldig framgång
för sina destruktiva idéer. Man hade lyckats förmå borgarna att krypa
ur sin anständighets skal och avslöja sina amoraliska upplösningsdrifter.
Särskilt glädjande var det för Dada att publiken funnit en etsning i
synnerhet vara stötande och därför velat förstöra den. Polisen som kallats
till platsen av moraliskt indignerade betraktare, konstaterade att
konstverket i fråga var utfört av Dürer.
Många är benägna att döma Dada utan djupgående rannsakning.
Man har ansett dadaisternas chockerande skandalösa uppträdande helt
enkelt vara omogna ungdomars ibland ganska busaktiga försök att
»épater le bourgeois». Andra är böjda för att betrakta Dada som ett
själsligt sjukdomssymptom, som spred sig snabbt över världen under de
kaotiska åren under och efter världskriget. Och naturligtvis är den ett
symptom på hela den västerländska kulturens sjukliga kris. Dada är
otänkbar utan den stämning av förtvivlan som under kriget alstrats i
överkänsliga sinnen; den är otänkbar utan förnimmelsen av alltings
upplösning, alla värdens bankrutt. Vetenskapen hade svikit
mänskligheten som moraliskt stöd. Einstein hade störtat alla fasta pelare, som bar
upp den västerländska världsuppfattningen. Mänskligheten blir brutalt
satt på plats precis på samma sätt som 400 år tidigare, då den hårdhänt
blev tagen ur den tron att jorden var världsalltets medelpunkt. Då fanns
den katolska kyrkan som med våld sökte hindra »villolärans» spridande
och som gav de misströstande stöd i den vacklande tron. Nu fanns ingen
makt som kunde hjälpa de hopplösa. Den andliga tryggheten, som
grundade sig på mänsklighetens tillit till naturens lagbundenhet och
materians soliditet hade brutit samman inför tanken på alltings
relati-vitet. Man hade ingenting att tro på. Allt föreföll hopplöst, meningslöst.
I allmänhet vågade man inte tänka tanken ut, men dadaisterna var på
sitt sätt ärligare. De konstaterade att det överhuvudtaget inte var
någon idé att tänka eller arbeta målmedvetet; gränserna mellan gott
Kurt Schwitters ( 1887—1948),
Collage. Vid sidan av Köln- och
Berlindadaismen utvecklades en
speciell dadaistisk rörelse i
Hannover. Den ledande kraften där var
Schwitters, en originell
konstnärs-personlighet, som snart kom i
opposition mot Berlin-Dada. Av dem
betraktades han som borgerlig och
dömdes därför till isolering. Men
han var i både liv och »konst»
fullödig dadaist. Hans hus i
Hannover utformades med järnhård
konsekvens fullkomligt irrationellt
efter Dadas säregna principer.
Där hopade han allsköns avfall,
hopsamlat under promenader på
gatorna: ståltrådar,
spårvagns-kvitton, glasbitar etc., vilka alla
tyckts honom vara betydelsefulla
fragment ur verkligheten. De
klistrades upp fullkomligt planlöst
för att sålunda symbolisera denna
verklighets slumpartade karaktär.
Han kallade sina kompositioner
»Merz», med ett absolut
meningslöst ord.
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
