Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Surrealismens avantgarde — Paul Klee (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
Paul Klee, Den begabbade
begab-baren, 1930. Museum of Modern
Art, New York. Klee kände sig
som ett medium, som låter pennan
vandra på papperet utan att
kontrolleras av förnuft och självkritik.
I princip är det samma process som
de flesta av oss hemfaller åt i
stunder av stor tankspriddhet, då
handen tecknar allsköns krumelurer
utan uppenbar betydelse. Hos
människor i gemen, utan artistiska
anlag, blir den automatiska
teckningen i allmänhet en upprepning
av några få okänsligt tecknade
figurer. Klees formfantasi var
däremot sedan ungdomen uppövad
i så oerhört hög grad, att han hade
ett praktiskt taget outtömligt
material att omedvetet tillgå. Och
hans artistiska handlag hade tidigt
nått en så raffinerad virtuositet,
att handens lätta skicklighet inte
förnekar sig ens i dessa
avkopplingens ögonblick.
Surrealismens avantgarde — Paul Klee
Paul Klee (f. 1879) var tysk-schweizare med franskt och möjligen
också orientaliskt påbrå. Hans konstnärliga begåvning visade sig
tidigt men han tvekade länge mellan musik och konst. Hans far var
framstående musiker, hans mor var också musikaliskt högt begåvad.
Själv utbildades han tidigt till en utmärkt violinist. Men mycket snart tog
hans konstnärliga anlag ut sin rätt. Han ville bli tecknare och målare,
for till München och blev elev hos Franz Stuck, som gav honom en
gedigen akademisk utbildning. Han blev en durkdriven
fin-de-siècle-tecknare, oändligt känslig för linjens spröda uttryck och hemfallen åt
morbida eller satiriska fantasier. Han intresserade sig särskilt för
konstnärer som Odilon Redon, James Ensor och Aubrey Beardsley, han läste
med förkärlek Baudelaire och Mallarmc. Men han spelade helst Mozart.
Tidigt blev hans konst utsökt, virtuos, men det dröjde innan den blev
personlig.
Omkring 1910 besökte han Paris och fascinerades av Matisse’s
linjerytmer. Fransmannens exempel hjälpte honom att renodla de artistiska
kvaliteterna. Kubismen bidrog ytterligare till frigörelsen. Dess
matematiska teoretiserande inspirerade hans musikaliska intellekt.
Något år senare då han åter befann sig i München, blev han nära vän
till Kandinsky, August Macke och Franz Marc. Tillsammans bildade de
1911 gruppen »Der blaue Reiter». Tack vare de nya impulserna från
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
