Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Dada, det första världskriget och »förnuftets generalstrejk» (b. l.) - Surrealismens förutsättningar (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
och ont var utplånade; allt hade förlorat sin mening. »Ja» och »nej»
blev identiska.
Dada är ett fullödigt uttryck för hopplös desperation. För dem, som
inte vågar förtvivla, söker Dada påvisa det genom att ställa allt, vad som
tidigare hållits heligt, i löjets dager. Att leva är meningslöst. Dadas lära
förde obönhörligt fram till den yttersta konsekvensen — självmordet.
Många av dessa desperata unga människor tog livet av sig. Som
gall-ionsbild hade Breton och hans vänner ställt upp minnet avjacques Vaché,
en ung man, som en gång studerat vid École des Beaux-Arts, men som
snart insett alltings meningslöshet och i synnerhet konstens: »L’art est
une sottise — konsten är en dumhet». Han sökte leva i enlighet med sin
egen uppfattning om det paradoxala i tillvaron. Han kände inte Dada,
men han var Dada i sin oavlåtliga längtan efter att chockera genom
groteska meningslösheter. Efter att ha utmanat två vänner i en makaber
tävlan (vem som kunde tåla mest kokain) varvid vännerna förlorade
genom att dö, slutade han med att begå självmord några dagar efter
vapenstilleståndet 1918, som ett sista utslag av den destruktiva humor,
som Breton kallade »1’humour noir».
Teosofisk målning, Spelarna. Ur
Annie Besant och C. W.
Lead-beater, Thought-forms, London
och Benares 190g. Redan omkring
sekelskiftet ville teosoferna skapa
ett uttryck för sin nya verklighet
i en nonfigurativ konst, grundad
på automatism och på formers och
färgers psykologiska symbolvärden.
I deras skrifter finner vi de första
moderna exemplen på konst, som
ingenting avbildar men inte heller
nöjer sig med att fylla dekorativa
uppgifter. Med denna konst vill
man ge en fullgod ersättare för
den gamla som utgår från vår
egen verklighet.
Surrealismens förutsättningar
Dada dog av brist på lämplig livsluft. Surrealismen var Dadas
tronföljare. Dess program var nytt, det grundade sig, som vi skall se,
medvetet och med fanatisk avsikt på den Freudska psykoanalysens teorier
om det undermedvetnas avgörande betydelse. Men detta innebär inte
att det inte tidigare funnits konst som sysslat med dylika irrationella ting.
Den borgerliga trygghetens världsbild, ett arv från renässansen, hade
underminerats redan långt före sekelskiftet. Naturalismen kunde alltså
inte längre vara tillfyllest som uttryck för sin tid. Den begynnande,
krypande osäkerheten skapade ångest. Många av dem som sökte fly
undan den ruvande skräcken, fann en ny verklighet bortom verkligheten.
Till dessa flyktingar hörde spiritister och teosofer, vilka genom sitt
undermedvetna ansåg sig ha fått kontakt med andarnas högre verklighet. I
hur hög grad de surrealistiska målarna räknade släkt med dylika ockulta
riktningar vet jag inte. Indirekt har de haft avgörande betydelse genom
Kandinsky och Paul Klee. Mera direkt har nog snarare James Ensor
och 90-talssymbolisterna varit banbrytare för den nya konsten. Odilon
Redon anade redan på 70- och 80-talen »en diffus och bjudande lockelse
i det undermedvetnas värld» och han kallade sin första tavla »Dans le
réve» — »I drömmen». Och ännu längre tillbaka sträckte sig
surrealismens stamtavla, till medeltidens domedagsbilder, till renässansitalienare
som Piero di Cosimo och Archimboldo, till 15-talsnederländare som
Bosch och Brueghel och till Napoleonkrigens gamle Goya.
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
