Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Chagall (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
nementet Vitebsk, och det är barndomsupplevelserna som han borta i
Paris ser i ett förklarat skimmer. I hembygden var livet lätt att leva,
föreföll det honom då motigheterna hopade sig i Paris. Ingenting tyngde
människorna i hans lilla stad. Därför låter han dem sväva högt över
jordens vardagsbekymmer. I den landsflyktiges perspektiv blev
barndomens Ryssland till Ljeskovs och folkvisornas Sagoryssland. Det är till
det drömlandet han längtar. Och han ger i sina bilder uttrycket för sin
längtan till den lilla ryska staden, där alla sjunger och spelar och där
arbetet går som en dans.
Förutsättningen för att hans konst verkligen blev sådan den blev är
naturligtvis vistelsen fjärran från hembygden. Att hans konst fick en
så artistiskt fullödig form berodde på att han kom till Paris. Det var
först sedan han kommit i kontakt med Matisse, fauvismen och kubismen,
som Chagall kunde ge artistiskt uttryck åt sina drömmar. Apollinaire,
som en gång besökte hans ateljé, blev förtjust och kallade hans måleri
»surnaturel».
1914 återvände Chagall till sin hembygd. Genast förändras
karaktären i hans konst. Han längtar inte mer. Han konfronteras med
verkligheten bakom drömmarna. Men han är fortfarande förtrollad av denna
verklighet. Nu vill han återge den, fästa den på duken till evärdlig tid,
mer realistiskt än någonsin förr. Helt kan han inte förneka sin egen
inneboende romantiska känsla, men han bemödar sig om att vara saklig.
Han målar porträtt av sina närmaste, av systern med mandolinen, av
en gammal judisk rabbin, en utomordentlig karaktärsskildring,
uttrycksfull i grått och brunt och ockra.
Så gifter han sig med en vacker flicka, Bella, 1915, och omedelbart
reflekteras hans himlastormande sinnesstämning i målningarna. Den
förnuftsmässiga realismen kommer aldrig mer tillbaka. Nu följer han
helt ögonblickets spontana impulser. Han går i ett ständigt rus, han
flyger. Han behärskar hela världen. I hans egen värld finns inga
restriktiva naturlagar. I den svärmiska kärleksyran svingar han under
promenaden upp sin älskade i luften; han kommer svävande mot
henne och kysser henne på födelsedagen. I hans värld är korna blå,
människorna tappar huvudet. Spelmännen spelar, t.o.m. kreaturen
spelar fiol ock människorna lyfts av tonerna. Man lever tillvaron i ett
sagans leksaksland. Allt är folkvisa och sägen och skillingtryck
sammanflätat med gammaljudisk mystik. Själv vill han inte heta fantast. Han
älskar livet och han återger så bokstavligt som möjligt alla de talesätt
och bilder, som språket använder för att ge uttryck åt livsglädjen.
Han är naiv och spontan. För spekulation och intellektuella
spetsfundigheter hyser han ständigt förakt. Det är de som steriliserar konsten,
förefaller det honom, vilket emellertid inte hindrat honom att ta intryck
också av en så utpräglat intellektuell konstriktning som kubismen.
456
Marc Chagall, Rabbinen från
Vitebsk, 1914. Art Institute,
Chicago.
Marc Chagall, Tiden är en flod
utan stränder, 1930—39. Museum
of Modern Art, New York.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
