Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Surrealismens genombrott (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
Joan Mirö, Holländsk, interiör,
1928. Museum of Modern Art,
New York. Mirö är spanjor och
hade 1919 kommit till Paris.
Matisse, Kandinsky och Ernst gav
hans bildfantasi ny inriktning,
men han var också fascinerad av de
underliga företeelser, som avslöjas
under mikroskopet. Efter
konfrontationen med surrealismen till
vilken han formellt anslöt sig blev
hans konstuppfattning negativ:
»Jag vill dräpa måleriet!» Men
negativismen var övergående. Hans
inställning till konstskapandet
avspeglas sannare i dessa ord:
»Bildkonst och poesi skapas på samma
sätt som då man älskar; det är en
blodförnyelse, ett glömskans
famntag utan klokskap och utan
eftertanke». — Under några år i
mitten på 20-talet går han ifrån
denna positiva automatism. Han
utnyttjar dess mjuka formspråk,
då han tar upp motiv ur
verkligheten, vilka tillsammans med
non-figurativa element får bli
surrealistiska symboler för det
undermedvetna.
ning om den medvetna skaparkraftens impotens. Men i dem låg ändå
fröet till revolten mot Dada. Breton ville återupprätta konsten och
poesien på grundval av detta experimenterande. Han ville göra det i
underbarnet Rimbauds anda, då denne i slutet av 1860-talet förklarade att
diktarens uppgift var att göra sig till siare och visionär genom en
»långvarig, gränslös och medveten oordning i alla sinnen». Breton var
övertygad om att under gynnsamma omständigheter (frihet från medveten
uttrycksvilja, frihet från alla idéer om ansvar, som endast verkar
hämmande, och oavhängighet av allt som inte tillhör intellektets passiva liv)
kan drömmen och automatismen ta sig uttryck i skapelser, som »medger
en allmän omvärdering av de lyriska värdena och lämnar en nyckel med
vilken man i oändlighet kan öppna det skrin med otaliga lådor i, som
kallas människa».
Den renodlade automatismen blev alltmer en allvarlig sällskapslek
Joan Mirö, En person som kastar
sten på en fågel, 1926. Museum of
Modern Art, New York.
462
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
