Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Surrealismens genombrott (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Max Ernst, Collage ur serien »La
femme 100 tetes» (La femme sans
téte). Den surrealistiska konsten
strävade under 20-talets senare
hälft mot en freudiansk tolkning
undermedvetna i bilder med
verk-lighetsanknytning. Freud sökte
påvisa att varje människas disharmoni
beror av hennes bristande förmåga
att genombryta den konstgjorda
sociala konventionalismens skal, i
vilket hennes individualitet och
instinkt är inkapslade. Och eftersom
den vitala instinkten enligt Freud
framför allt är den sexuella,
uppställde surrealisterna som ett av
sina huvudmål sexualitetens
frigörelse. Surrealismen ansåg att den
västerländska kulturens största
missgrepp var förträngningen av
sexualiteten. Nu proklamerade man
i stället: Andens kultur skall bli
identisk med begärens. Denna
tillåtelse att i konsten ohöljt få
ge uttryck åt de sexuella drifterna
anammades begärligt av Max
Ernst, som i entusiasmen över
frigörelsen slog över i
exhibi-tionism. Nu fick hans collagebilder
en alldeles speciell prägel. Det
roade honom att med den
oskuldsfulla och kyska utgångspunkten i
det viktorianska tidevarvets
xylo-grafier sätta samman sjukligt
upphetsade, ofta sadistiska fantasier,
vilka onekligen avslöjar en
suggestiv men förvirrande
inbillnings-kraft och en rikedom på perversa
associationer.
bland de blivande surrealisterna. I slutet av 1922 bröt det ut en formlig
sömnepidemi bland poeterna: »Sju eller åtta av dem lever endast för
dessa glömskans ögonblick, då ljuset släcks ut; de talar utan förnuft. . . »
(Aragon).
Bildkonsten hade av Dada fått ett dråpslag, som den hade svårt att
hämta sig från. Därför spelade den inte någon avgörande roll under
surrealismens allra första genombrottsår. Men konsten hade intagit en alltför
framskjuten plats i Västerlandets intellektuella kulturliv, för att inte
surrealisterna skulle känna lust att annektera den för sitt eget speciella
ändamål. Därför blev surrealismens program inte konstfientligt som
Dadas, men det blev avgjort antiestetiskt. Enligt Freud är konstnären
en man, begåvad med förmågan att återge det undermedvetna i
allmängiltiga symboler. Surrealismen tog fasta på den definitionen och
betraktade sig själv inte som en estetisk rörelse utan som en intellektuell
attityd och en forskningsmetod, och konsten är ett av forskningens
hjälpmedel vid avslöjandet av människan. I stället för att framkalla
estetiska lustkänslor skall konstverket nu förstås som symbolskrift.
Det var sålunda alldeles följdriktigt att en av surrealisterna, Desnos,
föreslog att konstnärerna borde ta efter den litterära automatismen
genom att med slutna ögon rita på ett papper en härva av linjer och
sedan med öppna ögon i denna härva söka utforska vaga och fantastiska
ting, på samma sätt som man diktar in figurer i molnens formationer.
Desnos måste ha känt till de tyska dadaisternas verksamhet, men då
borde han också ha vetat att hans förslag redan var realiserat.
Man förstår att surrealisterna till en viss grad tog avstånd från Klee,
som först lät pennan automatiskt löpa över papperet men som sedan
kände sig tvingad att arrangera och ordna det tecknade på ett estetiskt
tilltalande sätt. Breton förebrådde både Klee och Chagall just detta: »De
samlade på ett mer eller mindre godtyckligt sätt drömelementen och
var mera benägna att framhäva dem på ett måleriskt sätt än att låta
dem oförfalskade bli vittnesbörd om ett inre liv.»
Det blev Joan Mirb (f. 1893) och André Masson (f. 1896) vilka
accepterades som typiska exponenter för det surrealistiska måleriet. Men
de fick inte vara med bland undertecknarna av Bretons surrealistiska
manifest. Ingen konstnär hörde ursprungligen till den centrala kretsen
kring Breton, som emellertid nämner Duchamp och Picabia som
anhängare. Då det gäller Max Ernst var Breton länge tveksam. Han ansåg
att Ernst i sina collagebilder var helt oanfäktad av estetiska hänsyn, men
eftersom han i sina suggestivt uttrycksfulla målningar ännu var
behärskad av estetiska tvångsföreställningar, kunde han endast delvis räknas
som anhängare av den nya rörelsen.
1925 uppfann Ernst det surrealistiska »frottaget»: »Det hela började
den 10 augusti 1925, då jag råkade erinra mig en händelse från min barn-
463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
