Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Surrealismens genombrott (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Jean Lurcat (f. 1892), Le Gel.
Lurcat hörde på tjugutalet till
surrealisterna, men han accepterade
inte deras antiestetiska doktrin.
För honom har det känts som en
nödvändighet; att transformera
drömmarna i en nästan teatraliskt
dekorativ fattning. Mycket av
surrealismens formspråk har han
behållit i sin senare konst, men
den dekorativa tendensen har blivit
ännu påtagligare. Lurcat har med
åren blivit allt intimare lierad med
franska statens gobeläng fabriker,
vilkas förnämsta konstnärliga kraft
han fortfarande är.
oförmögen att återge sina drömmar i den nödvändiga finpenslade
detaljanalysen. Så låter Hemlighet nr g: »Minns detta: Avhållsamhet
under inspirationsperioden, kärlek under den period då fantasierna
realiseras.»
Surrealismen var från början nära lierad med kommunismen. Redan
vissa dadaister hade ju visat starka sympatier för den ryska
bolsje-vismen. Surrealismen kan överhuvudtaget betraktas som en ren
parallellföreteelse till tidens totalitära rörelser, en ideologi som genomlöpte
ungefär samma utveckling som de. Man kan i surrealismens konst följa
samma utvecklingsgång som exempelvis i Sovjets, alltifrån det första
anarkitillståndets förkärlek för radikalt extrema riktningar.
Diktaturtendenserna blir så småningom allt starkare skönjbara och samtidigt märker
man en tilltagande aversion mot den svårbegripliga formalismen (negativ
eller positiv) i konsten. Diktatorns makt konsolideras genom utrensningar
av opålitliga element (Breton arrangerade sådana utrensningar i slutet
av ig2O-talet, då vissa medlemmar visade en böjelse att betrakta Stalin
som den verklige ledaren, inte Breton. Det kyligare förhållandet till
Sovjetkommunismen berodde delvis på att Sovjet med avsky betackade
sig, då surrealisterna erbjöd sina litterära och konstnärliga verk som
åskådningsmaterial i de ryska skolorna). Just för den folkliga
propagandans skull betonar man uttryckligen att man inte längre är
intresserad av tungomålstalande. Man accepterar endast den strängaste
verklighetstrohet i konsten, en tillbakagång till 1800-talets realistiska teknik.
Konsten skall på begripligt sätt ge uttryck åt ideologiens läror. Salvador
Dalis artistiskt indifferenta realistiska konst stod under några år som
mönster för surrealismens antiestetiska esteter, för vilka dock Dadas
utsvävningar närmast föreföll »entartet».
I sin grymma monomani är nog Dalis konst det mest adekvata uttrycket
471
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
